Tacktal till Joakim Thåström
Hallå-hallå, hallå? Visste ni att mellan jag var tio och sexton år, grät jag inte en enda gång? Starka människor gråter inte. Varifrån jag fick det vet jag inte längre, men som liten beslutade jag mig för att vara stark.
Starka människor visar inte känslor. Starka människor skrattar inte okontrollerat. Starka människor gråter framför allt inte.
Jag blev alltså stark och slutade samtidigt att vara en egen individ. Jag blev en i mängden också för mig själv. Jag började tyna bort.
När jag som sextonåring levde i en värld där det ansågs inne att vara alternativ, gick jag, som många andra, ned i min källare för att gräva fram mina föräldrars gamla LP-samlingar. Valet stod mellan det och att gå med i Mona Tumbas Slim Club.
Jag valde musiken. Massor med musik som var så gammal och bortglömd att ingen längre lyssnade på den. Toppen, tänkte jag där jag satt på den rosa trasmattan och sorterade skivorna i högar efter fulhet, olämplighet och okändhet. Ju konstigare namn desto bättre tänkte jag mig att musiken var.
Så när jag lyfte på ett av pappersfodralen för att lägga det på högen med möjliga artister, dröjde sig handen kvar en sekund. Det var inte riktigt en alternativ skiva. Jag hade hört namnet på bandet tidigare, vilket indikerade på att de var alltför kända för att tjäna sitt syfte. Dessutom så kände jag ju andra som lyssnade på dem. Trots detta hamnade Imperiet i lämplig-musik-för-blivande-alternativ-högen. Då visste jag inte att den skivan skulle förändra allt i mitt liv. Ingen mer mental istid. I mitt hus där jag bodde skulle det inte längre vara tyst som i graven.
När nålen för första gången raspade mot spåren sedan min pappa själv hade lyssnat på dem, kändes det precis som det gör på ens födelsedag. Samma spänning som man känner då man ligger i sin säng och väntar, utan tillåtelse att gå upp eller visa att man är vaken. Sekunderna innan ens familj står i dörröppningen och sjunger för en. Väntan, glädjen och otåligheten inför det hittills okända. Sedan den första fantastiska sekunden, under vilken man i ett helt fanatiskt ögonblick förstår allt.
Det var så det var för mig när jag för första gången lade Tiggarens Tal på skivspelaren. När jag för första gången hörde det forna Rymdimperiet utlösande ackord. När jag för första gången kände sångaren tala till mig.
Han talade med sina texter, sedan allteftersom skivan snurrade, 33 varv i minuten, talade även hans raspande röst till mig. Den talade direkt till mitt hjärta, bortom allt förnuft. Hans röst förklarade världen och kärleken lika väl som namnet Regina Lund måste göra för honom.
Idag räcker det med att höra hans namn för att samma känsla av vetskap ska viskas inom mig. Thåström. Joakim Thåström.
’’och här finns jag bakom en mur som tiger, älskar jag min bur?’’. Jag vet inte om raden säger er samma sak som den sa mig. Jag fanns, men långt borta bakom något luddigt och otydligt. Jag fanns gömd bakom en mur jag skapat år mig själv många år tidigare.
Med raspandet av Thåströms röst blev jag återfunnen. Jag hittade mig själv igen i kurragömmaleken. Jag vågade sänka garden och låta tårarna falla igen. När jag väl lät dammen brista föll tårarna som ett tropiskt monsunregn. Stora droppas som vid nedslaget förstör det gamla och ger liv och möjlighet till det nya. Sminket som rinner av kinderna med tårarna och lämnar plats till nya färger.
Tack Joakim Thåström för att du hittade mig och drog upp mig ur dvalan. Tack för att du med din musik tvingade mig att leva igen som en egen människa, inte längre bara en i mängden. Tack för att du visade mig vad jag skulle göra med den nya giv livet gav mig.
(allt i kursiv stil alluderar till kända saker för en Thåström-fantast)
Starka människor visar inte känslor. Starka människor skrattar inte okontrollerat. Starka människor gråter framför allt inte.
Jag blev alltså stark och slutade samtidigt att vara en egen individ. Jag blev en i mängden också för mig själv. Jag började tyna bort.
När jag som sextonåring levde i en värld där det ansågs inne att vara alternativ, gick jag, som många andra, ned i min källare för att gräva fram mina föräldrars gamla LP-samlingar. Valet stod mellan det och att gå med i Mona Tumbas Slim Club.
Jag valde musiken. Massor med musik som var så gammal och bortglömd att ingen längre lyssnade på den. Toppen, tänkte jag där jag satt på den rosa trasmattan och sorterade skivorna i högar efter fulhet, olämplighet och okändhet. Ju konstigare namn desto bättre tänkte jag mig att musiken var.
Så när jag lyfte på ett av pappersfodralen för att lägga det på högen med möjliga artister, dröjde sig handen kvar en sekund. Det var inte riktigt en alternativ skiva. Jag hade hört namnet på bandet tidigare, vilket indikerade på att de var alltför kända för att tjäna sitt syfte. Dessutom så kände jag ju andra som lyssnade på dem. Trots detta hamnade Imperiet i lämplig-musik-för-blivande-alternativ-högen. Då visste jag inte att den skivan skulle förändra allt i mitt liv. Ingen mer mental istid. I mitt hus där jag bodde skulle det inte längre vara tyst som i graven.
När nålen för första gången raspade mot spåren sedan min pappa själv hade lyssnat på dem, kändes det precis som det gör på ens födelsedag. Samma spänning som man känner då man ligger i sin säng och väntar, utan tillåtelse att gå upp eller visa att man är vaken. Sekunderna innan ens familj står i dörröppningen och sjunger för en. Väntan, glädjen och otåligheten inför det hittills okända. Sedan den första fantastiska sekunden, under vilken man i ett helt fanatiskt ögonblick förstår allt.
Det var så det var för mig när jag för första gången lade Tiggarens Tal på skivspelaren. När jag för första gången hörde det forna Rymdimperiet utlösande ackord. När jag för första gången kände sångaren tala till mig.
Han talade med sina texter, sedan allteftersom skivan snurrade, 33 varv i minuten, talade även hans raspande röst till mig. Den talade direkt till mitt hjärta, bortom allt förnuft. Hans röst förklarade världen och kärleken lika väl som namnet Regina Lund måste göra för honom.
Idag räcker det med att höra hans namn för att samma känsla av vetskap ska viskas inom mig. Thåström. Joakim Thåström.
’’och här finns jag bakom en mur som tiger, älskar jag min bur?’’. Jag vet inte om raden säger er samma sak som den sa mig. Jag fanns, men långt borta bakom något luddigt och otydligt. Jag fanns gömd bakom en mur jag skapat år mig själv många år tidigare.
Med raspandet av Thåströms röst blev jag återfunnen. Jag hittade mig själv igen i kurragömmaleken. Jag vågade sänka garden och låta tårarna falla igen. När jag väl lät dammen brista föll tårarna som ett tropiskt monsunregn. Stora droppas som vid nedslaget förstör det gamla och ger liv och möjlighet till det nya. Sminket som rinner av kinderna med tårarna och lämnar plats till nya färger.
Tack Joakim Thåström för att du hittade mig och drog upp mig ur dvalan. Tack för att du med din musik tvingade mig att leva igen som en egen människa, inte längre bara en i mängden. Tack för att du visade mig vad jag skulle göra med den nya giv livet gav mig.
(allt i kursiv stil alluderar till kända saker för en Thåström-fantast)