Vad som hander i helgen
Jag har dock inte hunnit fraga familjen om det ar okej, ska gora det sa snart de kommer hem. Forhoppningsvis blir det inga problem.
Hoppas ni har det underbart i dar hemma o tack mamma for att du kopte klanningen. Jag ska strax forsoka skriva ett mail, det ar lite svart dock for internet kronglar med vissa sidor..
20070414
Sa vi börjar med en liten beskrivning av situationen..
Jag och Martin skulle gå ut, det är en lördagkväll o allt är egentligen toppenbra. Vi står och väntar på någon tjej Martin känner sedan innan. Efter tjugominuter, och sju snygga tjejer Martin missat for att han väntade, bestämde vi oss för att skicka ett meddelande och fråga var hon var. Varpå hon svarade att hon inte trodde vi hade besämt något och därfor gjort upp andra planer för natten. Fine, så vi besamde oss for att gå till gamla hederliga Café Madrid (alla som har varit i Logroño vet vad det är) för att träffa två av de tjejerna Martin missat när vi väntade, och för övrigt var en av spanjorerna som var i Sverige. Martin hade visst grundat lite, vilket nog var tur, for annars hade han lätt supit mig under bordet. Så där är vi på Café Madrid, och dricker fåniga tjejdrinkar (Martins oro). De två tjejerna är upptagna med att prata med sina ?speciell friends?, så stackars Martin får nöja sig med mig ett tag. I alla fall så leder det till att vi fattar beslutet att vi ska leta upp Isabell och hennes fyra kompisar istället. Ett mycket bra beslut om du frågar mig.
Det första vi slås av nar vi kommer in på El Parlamento, är hur fruktansvärt rökigt där är. Det andra är mängden människor som kan visstats på en så liten yta. Vi knökade oss förbi alla de människorna upp på övervåningen. Isabel och en av hennes kompisar som hade hämtat oss gick först och visade så vägen till de andra tre. Vi hade ett litet bord som vi med lite möda lyckades få plats vid. Fast innan vi bökat färdigt beslutade vi oss för att gå och köpa något i baren. Isa följde med för att hjälpa till, ljudnivån var nämligen ganska hög och hon trodde inte att vi skulle klara av att beställa öl själva. Så när vi står ar och ska beställa våra öl, lägger jag märke till något. Framför oss, på andra sidan baren, står det en man (det var en man och ingen kille). Han har på sig en blå t-shirt med korta ärmar och jeans. Jeansen kunde jag i och för sig inte se just då, men senare skulle jag se dem mycket väl eftersom jag spanade in hans rumpa (för intresserade, så var den jävligt fin). Håret, var enligt spanska mått blont, jag skulle nog kalla det ljusbrunt, men det var i alla fall lite halvlångt och rufsigt. Ögonfärgen skulle jag senare upptäcka var ljus, lite grågrön tror jag (på den punkten kan jag inte vara helt säker, det var ganska mörkt ju, men de var i alla fall ljusa). Som ni förstår fanns det inget annat att göra än att le mot denna varelse, som utöver allt annat dessutom fick skrattrynkor när han log tillbaka. Haha, jag menar, vad gör man inte när man ser en sådan man? (Jag gjorde faktiskt ingenting i denna sekunder, men jag tittade ju såklart så mycker jag bara kunde).
Sedan blev det så att varje gång han sprang runt bland borden log han mot mig, och jag, var ju självfallet tvungen att le tillbaka, jag menar vad annars kan man göra nar någon som ser ut som han ler mot en? Man ler och känner att det är ett under att han ens tittade på dig från första början. I alla fall, så blir det så att tiden går, ganska snabbt faktiskt. Ljuset tänds och baren ska till att stänga. Vem kommer da fram till mig? haha, jo det gör bartendern såklart!
Följande utspelar sig:
Bartendern kommer fram till mig o blinkar
Bartendern: Qué vas a hacer luego? (vad ska du göra senare?)
Ida: (skakar pa huvudet) Voy a un bar con estos (pekar på de andra)
Isabel bryter in o bartendern och Isabel patar om något pa snabb spanska Kindpussande (fast bara mellan mig och honom såklart), och prestenerande äger rum (han hade väldigt mysig skäggstubb för intresserade läsare)
Vidare pratar vi ganska mycket, men efter en stund måste han fortsatta jobba. Innan dess frar han dock om jag vill dricka något. Men det försvinner i spanskan, så jag svarar inte, o sen skrattar jag och går. Smart Ida!
Jag har därför idiotförklarat mig själv, och ska tillbaka till den baren igen. Klart värt att göra ett försök, för han var helt klart den sexigaste spanjoren jag någonsin sett! (De spanska tjejrna var dock imonerade, för det var tyligen inte normalt att bartendrarna raggade på någon.)
España
Jag vet nu var det ar jag ska praktisera, vilket ar pa tva olika stallen, handelskammaren och ett hotel. Pa hotellet ska jag vara kladd i skjorta. Panik..
Tacktal till Joakim Thåström
Starka människor visar inte känslor. Starka människor skrattar inte okontrollerat. Starka människor gråter framför allt inte.
Jag blev alltså stark och slutade samtidigt att vara en egen individ. Jag blev en i mängden också för mig själv. Jag började tyna bort.
När jag som sextonåring levde i en värld där det ansågs inne att vara alternativ, gick jag, som många andra, ned i min källare för att gräva fram mina föräldrars gamla LP-samlingar. Valet stod mellan det och att gå med i Mona Tumbas Slim Club.
Jag valde musiken. Massor med musik som var så gammal och bortglömd att ingen längre lyssnade på den. Toppen, tänkte jag där jag satt på den rosa trasmattan och sorterade skivorna i högar efter fulhet, olämplighet och okändhet. Ju konstigare namn desto bättre tänkte jag mig att musiken var.
Så när jag lyfte på ett av pappersfodralen för att lägga det på högen med möjliga artister, dröjde sig handen kvar en sekund. Det var inte riktigt en alternativ skiva. Jag hade hört namnet på bandet tidigare, vilket indikerade på att de var alltför kända för att tjäna sitt syfte. Dessutom så kände jag ju andra som lyssnade på dem. Trots detta hamnade Imperiet i lämplig-musik-för-blivande-alternativ-högen. Då visste jag inte att den skivan skulle förändra allt i mitt liv. Ingen mer mental istid. I mitt hus där jag bodde skulle det inte längre vara tyst som i graven.
När nålen för första gången raspade mot spåren sedan min pappa själv hade lyssnat på dem, kändes det precis som det gör på ens födelsedag. Samma spänning som man känner då man ligger i sin säng och väntar, utan tillåtelse att gå upp eller visa att man är vaken. Sekunderna innan ens familj står i dörröppningen och sjunger för en. Väntan, glädjen och otåligheten inför det hittills okända. Sedan den första fantastiska sekunden, under vilken man i ett helt fanatiskt ögonblick förstår allt.
Det var så det var för mig när jag för första gången lade Tiggarens Tal på skivspelaren. När jag för första gången hörde det forna Rymdimperiet utlösande ackord. När jag för första gången kände sångaren tala till mig.
Han talade med sina texter, sedan allteftersom skivan snurrade, 33 varv i minuten, talade även hans raspande röst till mig. Den talade direkt till mitt hjärta, bortom allt förnuft. Hans röst förklarade världen och kärleken lika väl som namnet Regina Lund måste göra för honom.
Idag räcker det med att höra hans namn för att samma känsla av vetskap ska viskas inom mig. Thåström. Joakim Thåström.
’’och här finns jag bakom en mur som tiger, älskar jag min bur?’’. Jag vet inte om raden säger er samma sak som den sa mig. Jag fanns, men långt borta bakom något luddigt och otydligt. Jag fanns gömd bakom en mur jag skapat år mig själv många år tidigare.
Med raspandet av Thåströms röst blev jag återfunnen. Jag hittade mig själv igen i kurragömmaleken. Jag vågade sänka garden och låta tårarna falla igen. När jag väl lät dammen brista föll tårarna som ett tropiskt monsunregn. Stora droppas som vid nedslaget förstör det gamla och ger liv och möjlighet till det nya. Sminket som rinner av kinderna med tårarna och lämnar plats till nya färger.
Tack Joakim Thåström för att du hittade mig och drog upp mig ur dvalan. Tack för att du med din musik tvingade mig att leva igen som en egen människa, inte längre bara en i mängden. Tack för att du visade mig vad jag skulle göra med den nya giv livet gav mig.
(allt i kursiv stil alluderar till kända saker för en Thåström-fantast)
Del 22
”Det vet du att jag inte har”, säger han sårat och drar sedan sin hand till sig.
Den hade varit så oerhört mjuk. Kall och liten som ett barns, fast med längre fingrar än på ett barn. Smeksamt tittar han på den igen och önskar att han haft modet att röra vid den igen.
Róin stirrar chockat på honom, klipper med ögonen och ångrar sina ord. Varför hade hon retat honom och frågat honom om hans kärestor i byn? Hon hade ju inte menat något med det och Breasals allvar skrämmer henne. Som en våt hund ruskar hon på sig som för att bli av med minnet av hans and på hennes. Den stöt som hade gått igenom henne då kontakten mellan hand hud och hennes skapades skakar henne från djupet. Det är fel. Hon känner att det är orätt och hoppas för sig själv att det aldrig kommer ske igen. Storebror.
Det är under stilla tystnad de båda går mot stugan. Ganska snabbt är hon ensam då Breasal bestämmer sig för att vika av in mot staden istället för att följa henne. Järnringen han har trätt de två ålarna på ligger mellan Róinseachs fingrar. Hon håller de båda slemmiga djuren så långt ifrån kroppen hon bara kan. Hon vill inte ha dem i kontakt med klänningstyget. Hon kan känna igen djuren som någonting hon har ätit hos bröderna. Det var innan hon sett dem levande, eller med den slemmiga hinnan som täcker dess mörkgråa kropp. Grodyngel. Förväxta grodyngel, det är vad de ser ut som tänker hon samtidigt som hon inser att hon utan järnringen inte skulle ha haft en chans att hålla fast de slingrande kropparna. Hal som en ål, ytterligare en sak hon inte hade förstått vad de menat med. Nu vet hon.
Stigen framför henne slingrar sig fram och är lång och krokig. Hon vet vägen, men inte från att själv ha gått den utan för att Breasal så många gånger har beskrivit den. Vissa delar minns hon från närde gick ner till sjön. Hennes minne verkar bra så länge det inte är något om hänt innan bröderna hittade henne.
Då hon närmar sig stugan kan hon höra brödernas febrila hamrande. I huvudet dyker bilden av en kulhammare upp. Hjälmar, tänker hon då dörren slår igen bakom henne. Smällen får hamrandet att avstanna och en sotig Garbhán att komma ut ur smedjan torkandes sina händer på förklädet.
”Kommer du ensam?”
Del 21
Hon öppnar ögonen och inser att hon har missat något i diskutionen för alla blickar är vända mot henne. Långsamt flyttar hon blicken från den ena till den andra.
”Den kungliga svärdsmästaren har beställt svärd till ett helt kompani”, upprepar Tóla.
Hon förstår inte riktigt vad det innebär, men eftersom Garbhán sitter och ler som ett litet barn måste det vara något bra.
”Jag sa att vi kan ta upp reven idag, så att de hinner sätta igång med beställningen.”
Hon nickar till svar åt Breasal. Självklart ska de göra det. Hon har ännu inte sett sjön med egna ögon och länge velat gå dit. Från det Breasal har berättat för henne måste det vara en mycket vacker och stilla plats. Hon kan nästan se den framför sig. Det är inte långtifrån at hon även kan höra vågornas stilla kluckande mot båtkanten, trots att hon aldrig suttit i den. Hon vet precis hur årorna kommer att gnissla.
”Det är underbart”, utbrister Róinseach då hon sitter i den lilla ekan på det guppande vattnet medan Breasal knuffar ut den. Försiktigt släpper sanden sitt byte med ett skrapande ljud mot durken. Två steg till och ett jättekliv så är också han i båten. Den gungar till under hans tyngd.
Solens strålarsjunker och kastar glittrande strålar på det levande vattnet. Glimtar av en föreställning i guld och kluckande tystnad. Breasal har bett henne att sköta årorna medan han själv lyfter reven ur vattnet.
De samtalar lågmält, av tradition och eftersom de är fyllda av den mättande tystnaden. Respekten för vattnet är stor då de vet att det med lätthet skulle kunna svälja dem båda och släcka deras liv.
Det är tystna, men inte allvar. Tonen dem emellan är retsam. De är främlingar som tror att de har känt varandra alltid. Bror och syster. Eller?
när världen rasar samman
Har du ens tagit dig tid att läsa mailet än? troligen inte, jag vet inte ens om jag bryr mig längre. Hur kan du göra såhär mot mig? efter allt jag har gjort för dig de senaste åren, efter all den tid jag har oroat mig och försökt hjälpa dig, efter all den tiden vi har skrattat tillsammans, kan du inte hjälpa mig nu? kan du inte försöka förstå? Eller åtminstonde försöka bry dig. Jag kan inte kräva att du ska förstå, men du borde åtminstonde ge mig en chans att förklara! Fråga mig något, be mig berätta, LÅTSAS ÅTMINSTONDE!!
För det är egentligen inte jag som har gjort fel, det är du, och det vet du. Alla vet det. Ingen kan fatta att jag stått ut med din skit såhär länge, men nu måste jag ha dig, du måste finnas där för mig. Snälla..
Det gör ont att inte gråta
Tårarna vill inte sluta rinna. Jag minns knappt längre varför de började falla från första början, men att få dem att sluta käns alltför svårt. Sakta rinner dropar de ned, fastnar i mina ögonfransar och strimmar mina kinder. Ingen är vacker då den gråter, men just nu gör det för ont för att inte låta dem falla.
Varför? Så många frågor men ingen som vill svara. Du, så mycket jag vill berätta, men ingen som orkar lyssna längre.
Så många som har försvunnit som jag vill ha tillbaka. Så lite jag förstår..
Som en damm låter jag mig fyllas innan fördämmningarna slutligen brister. Ibland frågar jag mig själv om jag försöker spara mina tårar till någonting.
Du, som inte ens vet att du existerar i mitt huvud varje dag och natt. Varje sekund. Varje hjärtslag som får tårarna att rinna för dig som inte ens vet att du finns.
Jag vet inte hur du nästlade dig in med ditt skratt i mina tankar. Hur kan du få mig att minnas varje liten rörelse? Varför minns jag dina fingrar i mitt blixtlås?
Ring mig eller låt mig glömma dig..
Del 20
Från skogstigen kan Breasal höra henne och se hur hon smidigare än en katt hoppar runt, fäktande med armarna. Han kan nästan själv känna hur hennes bröst häver sig under den ansträngda andningen. Hon är så nära honom, men ändå helt utom räckhåll. Faktum är att hon inte är mer än en liten dansande prick långt borta i fjärran. Den bild han för evigt kommer att ha inpräntad i sig. Hugget i hjärtat som alltid kommer att följa efter bilden. Inte heller det kommer med åren att mattas av i hans minne. Den dansande älvan.
Kan en människa älska en om än ovetande alv? Kanske är hugget i hjärtat inte kärlek utan hat? Det är vad Breasal gång på gång försöker intala sig själv. Han vill inte bli utsatt för alla de problem som kan komma att uppstå om någon får reda på att Róinseach är en alv. Hon vet ju inte ens själv det. Det är ingen som vet hur hon kommer att reagera på det faktumet så fort hon minns det. Det skulle kunna bli hennes död, eller deras. Att hon själv inte har listat ut det än är för honom helt obegripligt. Hur hon kan ha undgått att se de små ärren efter hennes öron. Att hon inte åte4rfått något av sitt minne än, det är helt oförståeligt, men Breasal önskar i hemlighet att hon aldrig ska komma ihåg något annat än livet hos de båda bröderna.
Då Róinseach stiger in i stugan ser hon de tre männen, Garbhán, Tóla och Breasal sitta vid det ragliga bordet. De sitter lutade in över bordet, viskande till varandra. Under tiden de viskar till varandra flyter deras händer fram i små gestikulationen. Det ser så roligt ut där de stora björnbröderna sitter där med små dansande fingerrörelser, van som hon är vid deras svepande armar och vilda viftande, att hon inte kan låta bli att än en gång låta skrattet bubbla ut.
Med förvirrade blickar stirrar de på henne. Vaksamt innan de själva brister i skratt dunkandes varandras ryggar. Ingen vet riktigt varför de skrattar, men det är så befriande att ingen av dem heller vill sluta. Kanske är det skrattet de har väntat på, att få släppa allvaret som tryckt över dem sedan de först fiskat upp henne från sjökanten och tagit hem henne.
”Ta en mugg o sätt dig”, säger Garbhán då han slutat skratta tillräckligt för att få fram meningar och ord igen. Han drar ut stolen till henne och klappar med en fyrkantig näve på sitsen för att få henne att sätta sig.
Del 19
Det gör ont att inte veta något om sitt förflutna. Att fortfarande inte har någon aning om vem hon är eller varför hon hade legat ensam vid sjön. Mest ont gör det att undra varför ingen letar efter henne. Saknar ingen henne, är hon ensam?
Den svagt kittlande känslan hon tidigare känt så hon var ensam i smedjan sprids i fingrarna vid ljudet av varje hammarslag. Framför sig på näthinnan kan hon se vilken av hammarna på spikarna som Garbhán formar sitt verk med. Det fräsande ljudet då han sänker ned den heta metallen i kylspannen får rysningar av igenkännande att gå genom henne.
Det långsamma blinkande har fått tårarna att börja rinna, eller kanske är det ovetskapen som fått dem att rulla?
Det spelar ingen roll hur snälla de hon möter är, för hon vet fortfarande att hon är övergiven i världen. Hon har hört att människor mår dåligt av att vara enskilda och kan inte förstå varför hon är det. Någon måste väl sakna henne? Inte kan hon väl ha valt att vara ensam?
Håret har lossnat ur flätan och ringlar sig i stora mjuka lockar som ramar in hennes ansikte. En rak lugg i ögonbrynshöjd ramar in hennes stora lavendelblå ögon som för tillfället är översvämmade av tårar. Sakta en efter en trillar de över ögonfrans kanten och letar sin bana ned för hennes kind. Den salta vattendroppen fastnar ett kort ögonblick på hennes ögonfrans innan den faller. Rullar sista biten ned för den mjuka kinden. Ensam.
Del 18
Fadern och sonen står framför varandra, allvarliga och tvekande.
I sitt hjärta vet redan Tóla vad sonen vill, men han önskar att sonen nu, medan han står framför honom ska ändra sig. Att Breasal inte ska be om det som hänger på en kedja runt Tólas hals. Han känner att han inte är redo att ge upp det och sluta sörja. Inte heller är han redo att ge upp sin son en gång till. Det hade varit svårt den gången sonen flyttat ur huset för att gifta sig med borgmästardottern. Den gången hade Breasal varit så lycklig och det hade krossat Tólas hjärta lika mycket som Breasals då flickan i hemlighet gift sig med en annan man.
Den gången hade inte Breasal stått framför sin far innan utan löst det på egen hand. Flickan då hade varit för fin för att få ett så anspråkslöst bevis på deras bindande.
Breasal böjer fingrarna fram och tillbaka för att värma upp lederna. Det hjälper inte för kylan gör att det bara smärtar vid varje försök.
Bruna löv singlar ned runt dem och vinden blåser i deras hår, fångar det och försöker lyfta det högt, högt. Lyfta upp det och dem upp till himlen. Vinden i deras hår vill flytta dem ur tiden, undvika det som de båda vet ska hända. Det som ska göra den lyckliga mannen med en hemlighet oändligt sorgsen. Undvika det som ska bryta den lyckliga mannens hjärta.
Mörka hårslingor skymmer sikten för de båda. Tiden står stilla och det som bara är någon kort sekund käns som långa arbetsfyllda dagar. De kan i sitt hjärta känna månen flytta sig i sin bana. Tystnaden bryts sekunderna senare då Breasal öppnar munnen.
”Far.”
Del 17
Tassande steg i natten. Róinseach smyger på tysta stumma fötter in i smedjan. Tóla och Garbhán är inne i byn för att handla något de behövde till blåsbälgen. Än så länge har de inte låtit henne följa med dem in till byn. Lite underligt är det att hon efter snart ett månvarv inte har fått se byn, att hon inte har vistats utom synhåll från stugan sedan hon kom dit. Inte för att de låter henne sakna något, inte heller hindrar de henne från att gå dit hon vill. Det är bara det att hon kan känna hur oroliga de är för henne och hon vill inte göra dem upprörda i onödan.
Luften är kvav och luktar av eld och svett. I rummet lyder ordningens lagar. Inte en enda liten hammare är på fel plats. Precis allt hänger precis där det ska på sin egen lilla krok. En del av verktygen hänger lite på sniskan, men ingenting ligger framme och skräpar.
En svagt kittlande känsla går från huvudet ända längst ned i armen ut i fingrarna. Försiktigt, tittande över den vänstra axeln, går hon fram till arbetsbänken. Darrande sträcker hon fram handen för att nudda vid hammaren. Stryker över bucklorna. Kallt stål under de mjuka fingertopparna. Där, ett hack som efter ett inte tillräckligt uppvärmt ämne. Ögonen flackar runt i rummet som om de inte riktigt kan besluta sig för vad de ska titta på föst. Fingrarna smeker förstrött stödet då hon tar de få stegen över till andra väggen. Fyra steg och en hand som sträcker sig upp, tvingar kroppen upp på tå för arr nå sitt mål. Lite till. Hennes gestalt vaggar lite från sida till sida då hon försöker sträcka sig ytterligare för att nå den svarta hjälmen. Men hur hon än sträcker på sig så når hon inte den, hennes fingrar är inte ens i närheten.
Höften stöter i en panna som faller i golvet med ett brak. Locket på kopparpannan rullar skramlande iväg in under bänken på andra sidan. Samtidigt som hon bestämmer sig för att hämta det och placera tillbaka det, hör hon Garbháns skratt utanför stugan. Hade det funnits ett fönster kunde hon ha sett Garbhán och Tóla skrattande och knuffandes gå utanför.
Med andan i halsen bestämmer hon sig för att lämna locket och bara sätta upp pannan igen. Hjärtat bultar i bröstet som en fångad vildfågel i sin bur. De är alldeles för nära för att det ska gå att möta dem opåverkad. Stressen och rädslan för att bli upptäckt trycker i hennes bröst och får svetten att pärlande bryta ut under hennes klänning.
På snabba fötter springer hon ut i stallet för att gömma sig. Varför förstår hon inte, men det känns som att hon har inkräktat och brutit mot en massa regler hon egentligen inte känner till.
Mumlande för sig själv då hon går in till stallet och sedan in i sadelkammaren där hon beslutar sig för att utfodra ponnyn. Ibland tror hon att ponnyn med det foniga namnet är hennes enda vän, men sedan minns hon alltid Breasal som har varit underbar mot henne, som en storebror, och Tóla och Garbhán som tagit in henne som sin egen dotter. De båda som är som stora bullrande björnar.
kapitel 2
Del 16
Aoife ser sina män gå med den stora pälsbollen mellan sig. Hennes första älskare och hennes, vad hon hoppas sista. Med ena handen smeker hon sin mage och känner en lätt sprittning som bara måste vara barnet som rör sig. Ibland kan hon själv inte förstå hur lycklig hon är. Aodh och hade växt ifrån varandra långt innan han faktiskt gav sig av då för längesedan. Långt innan han lämnade henne vind för våg alldeles ensam. För ett ögonblick hade hon trott att allt skulle bli annorlunda när han kom tillbaka den gången, att passionen åter skulle blossa mellan dem. Så fel hon hade haft. Istället hade en främling fångat hennes hjärta redan vid första anblick. Den ärrade mannens ögon hade mött hennes och hennes hjärta hade fallit som en sten. De stora sorgsna ögonen som för en sekund fått henne att undra om någonting någonsin skulle göra honom glad igen. Samma ögonblick som han hade lagt ögonen på henne hade hans mun dragits i ett litet tveksamt leende, men ögonen hade fortsatt vara tomma då.
Under fötterna kan Aoife känna det sträva gräset, snart kan hon inte längre gå barfota. Hon längtar inte efter vintern för hon tycker inte om att inte kunna känna vad hon har under sig. Ovanför sig kan hon se de stora lönnbladen som har börjat bli röda. Ett efter ett kommer de att falla innan slutligen en kraftig storm drar med sig de sista löven och lämnar trädet länsat och kalt. De bor i en dal med bergen tittande ned på dem runt sig. Säkerhet, eller kanske en fälla?
Aoife ser på Selva, hon är Selvas sistfödda. Sist i raden av nitton barn. Det är svårt att förstå att de alla är så gamla hennes syskon. Mellan dem och henne skiljer det mer än tre årtionden.
Aoife sätter av efter Daigh för att hjälpa honom med styckandet och flåendet av djuret. Det är något karlar inte duger till, tänker hon för sig själv. Hon själv är byns erfarnaste garvare. Hon ensam bär kunskapen om att tillverka vitt blekt skinn. Inte för att det var så användbart med vitt skinn för det mesta, men till vissa speciella huvudbonader är det trevligt och eftertraktat bland kvinnorna. Ytterst få äger någonting som är vitt eftersom det är så svårt att hålla det rent.
Med vana händer sticker Aoife kniven i djuret och snittar upp hela buken. Köttet ryker i höstkylan och doften av blod är så stark att de flesta kvinnor och män inte klarar av odören.
Ett tungt arbete är det och då hon lutar sig tillbaka för att hämta andan känner hon åter den molande värken i korsryggen. Sedan sent igår kväll har hon burit på smärtan men ingenting sagt för att undvika att oroa Daigh. Hon låter fingrarna gnida ryggslutet och försöker med att vilja massera in värmen. Den smärtande ryggen har börjat få allt mer regelbundna atacker de senaste timmarna. Hon är ingen förstagångsföderska och vet att det snart är dags. Svetten som bryter ut på hennes panna bara rinner ned i hennes ögon och får det att svida till. Då hon mödosamt reser sig upp från sittande känner hon något varmt rinna längs med sina ben.
Vad handlar texten om?
Jag pratar om friheten och farten som får vinden att bita i dina kinder och kläderna att flaxa efter dig. Ditt leende kan lysa upp hela världen i just det här ögonblicket.
Som jagad av vargar med faran hack i häl, ligger rädslan på lur. Egentligen vet du att ett enda litet felvägande på benen nu kan vara så mycket farligare än allting annat, men adrenalinet som pulserar i din kropp gör dig oövervinnerlig.
Just nu finns inget annat, det är du och världen. Du sluter ögonen och sträcker ut armarna.
Det är inte längre du som blir jagad. Du är vargen, på jakt efter friheten.
