humlan

haha, efter noga overvagande har jag beslutat mig for att lamna logroño en dag atminstonde for att ensam aka till Alberite, som ligger sju kilometer harifran... har igentligen inte sa noga koll pa vad man kan se dar, men jag kande att det kunde vara trevligt att se nagot annat. Dar finns i alla fall ett stalle med antika spanska mobler... varfor inte, det kan man titta pa lika val som nagot annat, eller? Det ar en ganska liten stad/by men for en dag kan det ju vara lite mysigt i alla fall

Jag har dock inte hunnit fraga familjen om det ar okej, ska gora det sa snart de kommer hem. Forhoppningsvis blir det inga problem.



Hoppas ni har det underbart i dar hemma o tack mamma for att du kopte klanningen. Jag ska strax forsoka skriva ett mail, det ar lite svart dock for internet kronglar med vissa sidor..

Haha, fia du skulle vara sa arg pa mig om du visste vad jag gjorde igår. Jag tror att jag pågrund av språkliga missforstånd sa nej till en kille, en assnygg bartender, som frågade om jag ville gå ut med honom. 

Sa vi börjar med en liten beskrivning av situationen.. 

Jag och Martin skulle gå ut, det är en lördagkväll o allt är egentligen toppenbra. Vi står och väntar på någon tjej Martin känner sedan innan. Efter tjugominuter, och sju snygga tjejer Martin missat for att han väntade, bestämde vi oss för att skicka ett meddelande och fråga var hon var. Varpå hon svarade att hon inte trodde vi hade besämt något och därfor gjort upp andra planer för natten. Fine, så vi besamde oss for att gå till gamla hederliga Café Madrid (alla som har varit i Logroño vet vad det är) för att träffa två av de tjejerna Martin missat när vi väntade, och för övrigt var en av spanjorerna som var i Sverige. Martin hade visst grundat lite, vilket nog var tur, for annars hade han lätt supit mig under bordet. Så där är vi på Café Madrid, och dricker fåniga tjejdrinkar (Martins oro). De två tjejerna är upptagna med att prata med sina ?speciell friends?, så stackars Martin får nöja sig med mig ett tag. I alla fall så leder det till att vi fattar beslutet att vi ska leta upp Isabell och hennes fyra kompisar istället. Ett mycket bra beslut om du frågar mig.  

Det första vi slås av nar vi kommer in på El Parlamento, är hur fruktansvärt rökigt där är. Det andra är mängden människor som kan visstats på en så liten yta. Vi knökade oss förbi alla de människorna upp på övervåningen. Isabel och en av hennes kompisar som hade hämtat oss gick först och visade så vägen till de andra tre. Vi hade ett litet bord som vi med lite möda lyckades få plats vid. Fast innan vi bökat färdigt beslutade vi oss för att gå och köpa något i baren. Isa följde med för att hjälpa till, ljudnivån var nämligen ganska hög och hon trodde inte att vi skulle klara av att beställa öl själva. Så när vi står ar och ska beställa våra öl, lägger jag märke till något. Framför oss, på andra sidan baren, står det en man (det var en man och ingen kille). Han har på sig en blå t-shirt med korta ärmar och jeans. Jeansen kunde jag i och för sig inte se just då, men senare skulle jag se dem mycket väl eftersom jag spanade in hans rumpa (för intresserade, så var den jävligt fin). Håret, var enligt spanska mått blont, jag skulle nog kalla det ljusbrunt, men det var i alla fall lite halvlångt och rufsigt. Ögonfärgen skulle jag senare upptäcka var ljus, lite grågrön tror jag (på den punkten kan jag inte vara helt säker, det var ganska mörkt ju, men de var i alla fall ljusa). Som ni förstår fanns det inget annat att göra än att le mot denna varelse, som utöver allt annat dessutom fick skrattrynkor när han log tillbaka. Haha, jag menar, vad gör man inte när man ser en sådan man? (Jag gjorde faktiskt ingenting i denna sekunder, men jag tittade ju såklart så mycker jag bara kunde). 

Sedan blev det så att varje gång han sprang runt bland borden log han mot mig, och jag, var ju självfallet tvungen att le tillbaka, jag menar vad annars kan man göra nar någon som ser ut som han ler mot en? Man ler och känner att det är ett under att han ens tittade på dig från första början. I alla fall, så blir det så att tiden går, ganska snabbt faktiskt. Ljuset tänds och baren ska till att stänga. Vem kommer da fram till mig? haha, jo det gör bartendern såklart!

Följande utspelar sig: 

Bartendern kommer fram till mig o blinkar

Bartendern: Qué vas a hacer luego? (vad ska du göra senare?)
Ida: (skakar pa huvudet) Voy a un bar con estos (pekar på de andra)
Isabel bryter in o bartendern och Isabel patar om något pa snabb spanska Kindpussande (fast bara mellan mig och honom såklart), och prestenerande äger rum (han hade väldigt mysig skäggstubb för intresserade läsare) 

Vidare pratar vi ganska mycket, men efter en stund måste han fortsatta jobba. Innan dess frar han dock om jag vill dricka något. Men det försvinner i spanskan, så jag svarar inte, o sen skrattar jag och går. Smart Ida! 

Jag har därför idiotförklarat mig själv, och ska tillbaka till den baren igen. Klart värt att göra ett försök, för han var helt klart den sexigaste spanjoren jag någonsin sett!   (De spanska tjejrna var dock imonerade, för det var tyligen inte normalt att bartendrarna raggade på någon.)

Sa var man framme i spanien, en rad misslyckande och andra roligheter i Barcelona och en lang bussresa senare.

Jag vet nu var det ar jag ska praktisera, vilket ar pa tva olika stallen, handelskammaren och ett hotel. Pa hotellet ska jag vara kladd i skjorta. Panik..

Hallå-hallå, hallå? Visste ni att mellan jag var tio och sexton år, grät jag inte en enda gång? Starka människor gråter inte. Varifrån jag fick det vet jag inte längre, men som liten beslutade jag mig för att vara stark.

Starka människor visar inte känslor. Starka människor skrattar inte okontrollerat. Starka människor gråter framför allt inte.

Jag blev alltså stark och slutade samtidigt att vara en egen individ. Jag blev en i mängden också för mig själv. Jag började tyna bort.

När jag som sextonåring levde i en värld där det ansågs inne att vara alternativ, gick jag, som många andra, ned i min källare för att gräva fram mina föräldrars gamla LP-samlingar. Valet stod mellan det och att gå med i Mona Tumbas Slim Club.

Jag valde musiken. Massor med musik som var så gammal och bortglömd att ingen längre lyssnade på den. Toppen, tänkte jag där jag satt på den rosa trasmattan och sorterade skivorna i högar efter fulhet, olämplighet och okändhet. Ju konstigare namn desto bättre tänkte jag mig att musiken var.

Så när jag lyfte på ett av pappersfodralen för att lägga det på högen med möjliga artister, dröjde sig handen kvar en sekund. Det var inte riktigt en alternativ skiva. Jag hade hört namnet på bandet tidigare, vilket indikerade på att de var alltför kända för att tjäna sitt syfte. Dessutom så kände jag ju andra som lyssnade på dem. Trots detta hamnade Imperiet i lämplig-musik-för-blivande-alternativ-högen. Då visste jag inte att den skivan skulle förändra allt i mitt liv. Ingen mer mental istid. I mitt hus där jag bodde skulle det inte längre vara tyst som i graven.

När nålen för första gången raspade mot spåren sedan min pappa själv hade lyssnat på dem, kändes det precis som det gör på ens födelsedag. Samma spänning som man känner då man ligger i sin säng och väntar, utan tillåtelse att gå upp eller visa att man är vaken. Sekunderna innan ens familj står i dörröppningen och sjunger för en. Väntan, glädjen och otåligheten inför det hittills okända. Sedan den första fantastiska sekunden, under vilken man i ett helt fanatiskt ögonblick förstår allt.

Det var så det var för mig när jag för första gången lade Tiggarens Tal på skivspelaren. När jag för första gången hörde det forna Rymdimperiet utlösande ackord. När jag för första gången kände sångaren tala till mig.

Han talade med sina texter, sedan allteftersom skivan snurrade, 33 varv i minuten, talade även hans raspande röst till mig. Den talade direkt till mitt hjärta, bortom allt förnuft. Hans röst förklarade världen och kärleken lika väl som namnet Regina Lund måste göra för honom.

Idag räcker det med att höra hans namn för att samma känsla av vetskap ska viskas inom mig. Thåström. Joakim Thåström.

’’och här finns jag bakom en mur som tiger, älskar jag min bur?’’. Jag vet inte om raden säger er samma sak som den sa mig. Jag fanns, men långt borta bakom något luddigt och otydligt. Jag fanns gömd bakom en mur jag skapat år mig själv många år tidigare.

Med raspandet av Thåströms röst blev jag återfunnen. Jag hittade mig själv igen i kurragömmaleken. Jag vågade sänka garden och låta tårarna falla igen. När jag väl lät dammen brista föll tårarna som ett tropiskt monsunregn. Stora droppas som vid nedslaget förstör det gamla och ger liv och möjlighet till det nya. Sminket som rinner av kinderna med tårarna och lämnar plats till nya färger.

Tack Joakim Thåström för att du hittade mig och drog upp mig ur dvalan. Tack för att du med din musik tvingade mig att leva igen som en egen människa, inte längre bara en i mängden. Tack för att du visade mig vad jag skulle göra med den nya giv livet gav mig.


(allt i kursiv stil alluderar till kända saker för en Thåström-fantast)

vad gör man när saker inte är som man alltid har trott att de ska vara? när något inte längre smakar som man minns det eller då en person man trodde fanns där för en sviker?

Har du ens tagit dig tid att läsa mailet än? troligen inte, jag vet inte ens om jag bryr mig längre. Hur kan du göra såhär mot mig? efter allt jag har gjort för dig de senaste åren, efter all den tid jag har oroat mig och försökt hjälpa dig, efter all den tiden vi har skrattat tillsammans, kan du inte hjälpa mig nu? kan du inte försöka förstå? Eller åtminstonde försöka bry dig. Jag kan inte kräva att du ska förstå, men du borde åtminstonde ge mig en chans att förklara! Fråga mig något, be mig berätta, LÅTSAS ÅTMINSTONDE!!

För det är egentligen inte jag som har gjort fel, det är du, och det vet du. Alla vet det. Ingen kan fatta att jag stått ut med din skit såhär länge, men nu måste jag ha dig, du måste finnas där för mig. Snälla..

Där kom alltså slutet på andra kapitlet, som blev något kortare än det första,  men misströsta inte för redan idag kommer nästa kapitel!! (eller i alla fall så mycket som jag hinner lägga in av det)

Frihet. Tänk dig att du står högst upp på en topp. Du står på båda benen. Under dig ligger världen. Fötterna mot marken. Du kan känna varje liten ojämhet under dig. I hjärtat vet du att om du att om du bara sträcker ut armarna kommer du att lyfta, att flyga.

Jag pratar om friheten och farten som får vinden att bita i dina kinder och kläderna att flaxa efter dig. Ditt leende kan lysa upp hela världen i just det här ögonblicket.

Som jagad av vargar med faran hack i häl, ligger rädslan på lur. Egentligen vet du att ett enda litet felvägande på benen nu kan vara så mycket farligare än allting annat, men adrenalinet som pulserar i din kropp gör dig oövervinnerlig.

Just nu finns inget annat, det är du och världen. Du sluter ögonen och sträcker ut armarna.

Det är inte längre du som blir jagad. Du är vargen, på jakt efter friheten.

så sätter vi igång med nästa kapitel :)

Japp gott folk, där har ni första kapitlet (del 1-11), jag har skrivit några delar till och ska lägga upp dem så snart som möjligt. Tillsvidare så hoppas jag att ni tycker att den är någorlunda intressant min saga. Var inte rädda för att kritisera, kritik skulle kunna hjäpla mig att bli bättre!!


Tack för att du tagit dig tid att läsa, hoppas att du åtminstonde ahde en tiondel så kul av att göra det som jag har av att skriva det!

för dem som inte fattat det, så håller jag just nu på med det största projektet någonsin i mitt liv. De som har fått höra talas om det är impade, men det är bara du Amanda som faktiskt uppmuntar mig till att fullfölja denna lilla saga och verkar tro att det faktiskt är möjligt för mig att skriva den. Tack!!
Hoppas för bådas skull att den blir klar, för din skull så att du får läsa denna underbara historia, och för min egen skull för att man mår bra av att avsluta sina projekt!

Det finns någon som älskar Flickan Som Leker, men hon låtsas inget veta eftersom det är lättast så. Hon låter Flickan Som Är Kär våndas. Använder flickans egna knep mot henne. Antydningar, som skulle kunna betyda vad som helst och vara skrivet till vem som helst, men bara betyder en sak för en person. Den personen, som är den enda som vet vad det egentligen betyder, är Flickan Som Är Kär. Hon Som Leker vet det. Vet att hon har makten att såra Flickan Som Är Kär.  

De är lika egentligen, tänker likadant, och det är därför Flickan Som Leker kom nära Flickan Som Är Kär. Det var ett misstag, ett som varken Flickan Som Leker eller Flickan Som Är Kär planerat. Det är ovanligt. Ingenting händer oöverlagt runt Flickan Som Leker. För hon håller alla korten på hand, dolda, medan alla andras ligget öppet på bordet. Hon låter andra veta att hon är öppen och utan mystik, men det är ingen som känner henne ändå. Det hon berättar är det hon vill andra ska veta. Det är bara Flickan Som Är Kär som har insett att det finns en annan person bakom allt, att det som syns bara är en välspelad fasad. Ändå blir Flickan Som är Kär inte bortskrämd av Flickan Som Leker. Hon har fattat att hon ingenting vet om Flickan Som Leker, mer än att Flickan Som Leker inte är Flickan Som Är Snäll, vilket alla andra tycks tro.

Ena foten framför den andra. Jämna steg, lika lång, avmätta och perfekta. Höfternas rullande som är till fulländning uttänk och inte ens tappar och rycker till då en takpanna från bygget på taket faller ned, precis där nästa steg skulle ha legat. Långa ben i svarta jeans och svarta höga klackar. Förlängningar. 

Flickan Som Leker hoppar snabbt över takpannan och fortsätter rakt fram på trottoaren, tillsynes omedveten om sin omgivning. Så fel de kan ha, för allt hon gör är för dens skull. Varje steg tar hon för andra. Varje rörelse är för mannen på gatan hon aldrig hälsat på. Hon leker med världen och det älskar den henne för.

Foten sätts ner på varannan stenplatta på marken, klackarna smattrar och ljudet ekar mellan husen. Ödesdigert, som om det var de sista stegen hon skulle ta, brukade en gammal vän säga henne. Varje gång han hörde det ljudet tänkte han på att det kunde vara de sista stegen. Varför, hade hon frågat honom, men han hade inte kunnat svara, bara pekat på känslan han fått av att varje gång hon gick ifrån honom med klackarnas klickande mot marken, så var det sista gången han såg henne.

Att hon leker med världen men det är det ännu ingen som vet, och hur skulle de reagera om de fick det veta? Som en symfonimedlem spelar på sitt instrument spelar hon på andras känslor, alltför medveten om sig själv.

jag är dödligt trött på att vara snäll, att folk litar på mig. Ibland vill jag inte att ni ska göra det så mycket att ni berättar alla era hemligheter för mig, för jag orkar inte bära allt. Varje gång ni berättar något blir det en börda, för jag kan inte bryta det löfte om att inte föra det vidare, utan jag står ensam och undrar vad jag ska göra med de vetskaper jag har.

Det är tungt att bära allt ensam, och ingen kan dela det med mig. Varför måste ni lita på just mig? vet ni ens vad ni gör varje gång ni berättar något, något ni vet jag inte kommer berätta vidare? Det är ensamt att veta för mycket..

De gamla, snart brunfärgade äppelskruttarna ligger stilla på bordet, eller den ena står och den andra ligger lutad mot den. Kanske är det så det ska vara med människor också, kan den ena inte stå så måste de andra stå rak för att stötta. Jag vet att det borde vara så, men hur många kan egentligen göra så? Vem orkar vara stark för någon annan om man inte har något att vinna på det?

 

Undviker du mig? Jag förstår faktiskt ingenting, har jag missuppfattat allt du har sagt till mig, eller allt det du aldrig har sagt till mig egentligen? Är det på grund av det som du inte vill prata med mig? Kanske läste du trots allt mitt inlägg och håller dig undan..

 

Det är svårt att veta vad som är det bästa att göra, ska jag ställa dig mot väggen och fråga om lövet, eller ska jag låta allting bero? Ibland önskar jag nästan att du skulle ställa mig mot väggen och fråga, så jag med säkerhet visste vad jag redan tror mig veta. Det kan ju vara ett missförstånd..

 

Härifrån kan jag inte se dig, och undrar i hemlighet om du kan se mig. Är vinkeln så att det som för den ena är dolt är öppet och klart för den andra. Jag brukar räkna mig som smart, men nu förstår jag helt enkelt ingenting alls, speciellt inte varför jag inte bara kan glömma och ignorera det. Jag vill inte att det ska sluta med att någon blir sårad. Jag kan skydda mig själv, är van vid det vid det här laget, men kan jag skydda dig från mig?

jag vet inte om du kommer läsa detta, eller ens om jag vill att du ska göra det. Troligen har du läst det redan innan jag skrivit klart det och fått upp det på sidan. Du vet mina ord innan de är skrivna på tangentbordet. För du vet mer om mig än någon annan, ändå räcker inte den vetskapen för att avskräcka dig. Ibland hoppas jag att allt är ett missförstånd, för du har aldrig sagt det rätt ut, men jag vet ändå att det inte är det. Det är förvirrande och jag vet helt enkelt inte vad jag ska göra åt det. Här står jag med en outalad vetskap, en som jag får hintar om, men som jag inte kan göra någonting med. Inte dela med någon, för denna någon kanske inte skulle förstå.

Jag står ensam på ett jättestort kullerstenslagt torg, men röda höstlöv som blåser kring mina fötter. Varje löv är den tanke jag har men inte vill fånga. Inte vill sätta under mikroskop för att få reda på vad den betyder. Den tanken är din också, det är dina löv som virvlar runt i vinden. Skillnaden är att du vet vad tanken betyder ner till varje liten atom, du behöver inte fråga dig vad som händer om du stoppar den under lupp. För du vet.  Allt du vill veta är om jag har fångat lövet än. Hur fångade jag det i så fall, plockade jag upp det och vände på det? Luktade jag på det, borstade bort lite jord och stoppade det i munnen? Eller tog jag upp kameran ur högra jeansfickan och tog en bild, en som jag sen tänker gömma längst in i datorn och aldrig skriva ut?

varför låter man ibland andra utnyttja en? och varför inte bara låter man, utan även uppmuntrar det? varför gör man saker man vet man verkligen inte borde, som kan såra så många männsikor och splittra kompisar, varför gör man de sakerna, när man nu vet vad som kan hända?