Del 16
De små nävarna som griper i Daighs hosor drar försynt i tyget för arr få mannen att inse att de går för fort för att hans små korta ben ska hinna med.”Aodh, vi saktar ned lite va?”En nick till svar är allt han får, mannen framför Daigh är alltför upptagen med sitt eget tänkande för att faktiskt svara i ord. De två männen har i och för sig aldrig haft något större behov av att småprata med varandra. De har stått sida vid sida i utomvärldens strider. De hade inte längre något behov av att prata om små saker, för det känner de varandra alltför väl.
Aoife ser sina män gå med den stora pälsbollen mellan sig. Hennes första älskare och hennes, vad hon hoppas sista. Med ena handen smeker hon sin mage och känner en lätt sprittning som bara måste vara barnet som rör sig. Ibland kan hon själv inte förstå hur lycklig hon är. Aodh och hade växt ifrån varandra långt innan han faktiskt gav sig av då för längesedan. Långt innan han lämnade henne vind för våg alldeles ensam. För ett ögonblick hade hon trott att allt skulle bli annorlunda när han kom tillbaka den gången, att passionen åter skulle blossa mellan dem. Så fel hon hade haft. Istället hade en främling fångat hennes hjärta redan vid första anblick. Den ärrade mannens ögon hade mött hennes och hennes hjärta hade fallit som en sten. De stora sorgsna ögonen som för en sekund fått henne att undra om någonting någonsin skulle göra honom glad igen. Samma ögonblick som han hade lagt ögonen på henne hade hans mun dragits i ett litet tveksamt leende, men ögonen hade fortsatt vara tomma då.
Under fötterna kan Aoife känna det sträva gräset, snart kan hon inte längre gå barfota. Hon längtar inte efter vintern för hon tycker inte om att inte kunna känna vad hon har under sig. Ovanför sig kan hon se de stora lönnbladen som har börjat bli röda. Ett efter ett kommer de att falla innan slutligen en kraftig storm drar med sig de sista löven och lämnar trädet länsat och kalt. De bor i en dal med bergen tittande ned på dem runt sig. Säkerhet, eller kanske en fälla?
Aoife ser på Selva, hon är Selvas sistfödda. Sist i raden av nitton barn. Det är svårt att förstå att de alla är så gamla hennes syskon. Mellan dem och henne skiljer det mer än tre årtionden.
Aoife sätter av efter Daigh för att hjälpa honom med styckandet och flåendet av djuret. Det är något karlar inte duger till, tänker hon för sig själv. Hon själv är byns erfarnaste garvare. Hon ensam bär kunskapen om att tillverka vitt blekt skinn. Inte för att det var så användbart med vitt skinn för det mesta, men till vissa speciella huvudbonader är det trevligt och eftertraktat bland kvinnorna. Ytterst få äger någonting som är vitt eftersom det är så svårt att hålla det rent.
Med vana händer sticker Aoife kniven i djuret och snittar upp hela buken. Köttet ryker i höstkylan och doften av blod är så stark att de flesta kvinnor och män inte klarar av odören.
Ett tungt arbete är det och då hon lutar sig tillbaka för att hämta andan känner hon åter den molande värken i korsryggen. Sedan sent igår kväll har hon burit på smärtan men ingenting sagt för att undvika att oroa Daigh. Hon låter fingrarna gnida ryggslutet och försöker med att vilja massera in värmen. Den smärtande ryggen har börjat få allt mer regelbundna atacker de senaste timmarna. Hon är ingen förstagångsföderska och vet att det snart är dags. Svetten som bryter ut på hennes panna bara rinner ned i hennes ögon och får det att svida till. Då hon mödosamt reser sig upp från sittande känner hon något varmt rinna längs med sina ben.
Aoife ser sina män gå med den stora pälsbollen mellan sig. Hennes första älskare och hennes, vad hon hoppas sista. Med ena handen smeker hon sin mage och känner en lätt sprittning som bara måste vara barnet som rör sig. Ibland kan hon själv inte förstå hur lycklig hon är. Aodh och hade växt ifrån varandra långt innan han faktiskt gav sig av då för längesedan. Långt innan han lämnade henne vind för våg alldeles ensam. För ett ögonblick hade hon trott att allt skulle bli annorlunda när han kom tillbaka den gången, att passionen åter skulle blossa mellan dem. Så fel hon hade haft. Istället hade en främling fångat hennes hjärta redan vid första anblick. Den ärrade mannens ögon hade mött hennes och hennes hjärta hade fallit som en sten. De stora sorgsna ögonen som för en sekund fått henne att undra om någonting någonsin skulle göra honom glad igen. Samma ögonblick som han hade lagt ögonen på henne hade hans mun dragits i ett litet tveksamt leende, men ögonen hade fortsatt vara tomma då.
Under fötterna kan Aoife känna det sträva gräset, snart kan hon inte längre gå barfota. Hon längtar inte efter vintern för hon tycker inte om att inte kunna känna vad hon har under sig. Ovanför sig kan hon se de stora lönnbladen som har börjat bli röda. Ett efter ett kommer de att falla innan slutligen en kraftig storm drar med sig de sista löven och lämnar trädet länsat och kalt. De bor i en dal med bergen tittande ned på dem runt sig. Säkerhet, eller kanske en fälla?
Aoife ser på Selva, hon är Selvas sistfödda. Sist i raden av nitton barn. Det är svårt att förstå att de alla är så gamla hennes syskon. Mellan dem och henne skiljer det mer än tre årtionden.
Aoife sätter av efter Daigh för att hjälpa honom med styckandet och flåendet av djuret. Det är något karlar inte duger till, tänker hon för sig själv. Hon själv är byns erfarnaste garvare. Hon ensam bär kunskapen om att tillverka vitt blekt skinn. Inte för att det var så användbart med vitt skinn för det mesta, men till vissa speciella huvudbonader är det trevligt och eftertraktat bland kvinnorna. Ytterst få äger någonting som är vitt eftersom det är så svårt att hålla det rent.
Med vana händer sticker Aoife kniven i djuret och snittar upp hela buken. Köttet ryker i höstkylan och doften av blod är så stark att de flesta kvinnor och män inte klarar av odören.
Ett tungt arbete är det och då hon lutar sig tillbaka för att hämta andan känner hon åter den molande värken i korsryggen. Sedan sent igår kväll har hon burit på smärtan men ingenting sagt för att undvika att oroa Daigh. Hon låter fingrarna gnida ryggslutet och försöker med att vilja massera in värmen. Den smärtande ryggen har börjat få allt mer regelbundna atacker de senaste timmarna. Hon är ingen förstagångsföderska och vet att det snart är dags. Svetten som bryter ut på hennes panna bara rinner ned i hennes ögon och får det att svida till. Då hon mödosamt reser sig upp från sittande känner hon något varmt rinna längs med sina ben.
Kommentarer
Trackback