humlan

Tassande steg i natten. Róinseach smyger på tysta stumma fötter in i smedjan. Tóla och Garbhán är inne i byn för att handla något de behövde till blåsbälgen. Än så länge har de inte låtit henne följa med dem in till byn.  Lite underligt är det att hon efter snart ett månvarv inte har fått se byn, att hon inte har vistats utom synhåll från stugan sedan hon kom dit. Inte för att de låter henne sakna något, inte heller hindrar de henne från att gå dit hon vill. Det är bara det att hon kan känna hur oroliga de är för henne och hon vill inte göra dem upprörda i onödan.

Luften är kvav och luktar av eld och svett. I rummet lyder ordningens lagar. Inte en enda liten hammare är på fel plats. Precis allt hänger precis där det ska på sin egen lilla krok. En del av verktygen hänger lite på sniskan, men ingenting ligger framme och skräpar.

En svagt kittlande känsla går från huvudet ända längst ned i armen ut i fingrarna. Försiktigt, tittande över den vänstra axeln, går hon fram till arbetsbänken. Darrande sträcker hon fram handen för att nudda vid hammaren. Stryker över bucklorna. Kallt stål under de mjuka fingertopparna. Där, ett hack som efter ett inte tillräckligt uppvärmt ämne. Ögonen flackar runt i rummet som om de inte riktigt kan besluta sig för vad de ska titta på föst. Fingrarna smeker förstrött stödet då hon tar de få stegen över till andra väggen. Fyra steg och en hand som sträcker sig upp, tvingar kroppen upp på tå för arr nå sitt mål. Lite till. Hennes gestalt vaggar lite från sida till sida då hon försöker sträcka sig ytterligare för att nå den svarta hjälmen. Men hur hon än sträcker på sig så når hon inte den, hennes fingrar är inte ens i närheten.

Höften stöter i en panna som faller i golvet med ett brak. Locket på kopparpannan rullar skramlande iväg in under bänken på andra sidan. Samtidigt som hon bestämmer sig för att hämta det och placera tillbaka det, hör hon Garbháns skratt utanför stugan. Hade det funnits ett fönster kunde hon ha sett Garbhán och Tóla skrattande och knuffandes gå utanför.

Med andan i halsen bestämmer hon sig för att lämna locket och bara sätta upp pannan igen. Hjärtat bultar i bröstet som en fångad vildfågel i sin bur. De är alldeles för nära för att det ska gå att möta dem opåverkad. Stressen och rädslan för att bli upptäckt trycker i hennes bröst och får svetten att pärlande bryta ut under hennes klänning.

På snabba fötter springer hon ut i stallet för att gömma sig. Varför förstår hon inte, men det känns som att hon har inkräktat och brutit mot en massa regler hon egentligen inte känner till.

Mumlande för sig själv då hon går in till stallet och sedan in i sadelkammaren där hon beslutar sig för att utfodra ponnyn. Ibland tror hon att ponnyn med det foniga namnet är hennes enda vän, men sedan minns hon alltid Breasal som har varit underbar mot henne, som en storebror, och Tóla och Garbhán som tagit in henne som sin egen dotter. De båda som är som stora bullrande björnar.