Del 18
Handen slår ned på Tólas axel just som han ska till att öppna dörren och följa efter Garb in. Med blicken följer han handen upp längs armen och möter sin sons ögon. Eftersom Garb har gått in står de ensamma på gårdsplanen, fader och sonen. Två delar av den splittrade familjen, så lite det finns kvar av deras forna glans nu. De som hade varit så lyckliga, och många. Barnen hade haft den idylliska barndomen fram till moderns försvinnande.
Fadern och sonen står framför varandra, allvarliga och tvekande.
I sitt hjärta vet redan Tóla vad sonen vill, men han önskar att sonen nu, medan han står framför honom ska ändra sig. Att Breasal inte ska be om det som hänger på en kedja runt Tólas hals. Han känner att han inte är redo att ge upp det och sluta sörja. Inte heller är han redo att ge upp sin son en gång till. Det hade varit svårt den gången sonen flyttat ur huset för att gifta sig med borgmästardottern. Den gången hade Breasal varit så lycklig och det hade krossat Tólas hjärta lika mycket som Breasals då flickan i hemlighet gift sig med en annan man.
Den gången hade inte Breasal stått framför sin far innan utan löst det på egen hand. Flickan då hade varit för fin för att få ett så anspråkslöst bevis på deras bindande.
Breasal böjer fingrarna fram och tillbaka för att värma upp lederna. Det hjälper inte för kylan gör att det bara smärtar vid varje försök.
Bruna löv singlar ned runt dem och vinden blåser i deras hår, fångar det och försöker lyfta det högt, högt. Lyfta upp det och dem upp till himlen. Vinden i deras hår vill flytta dem ur tiden, undvika det som de båda vet ska hända. Det som ska göra den lyckliga mannen med en hemlighet oändligt sorgsen. Undvika det som ska bryta den lyckliga mannens hjärta.
Mörka hårslingor skymmer sikten för de båda. Tiden står stilla och det som bara är någon kort sekund käns som långa arbetsfyllda dagar. De kan i sitt hjärta känna månen flytta sig i sin bana. Tystnaden bryts sekunderna senare då Breasal öppnar munnen.
”Far.”
Fadern och sonen står framför varandra, allvarliga och tvekande.
I sitt hjärta vet redan Tóla vad sonen vill, men han önskar att sonen nu, medan han står framför honom ska ändra sig. Att Breasal inte ska be om det som hänger på en kedja runt Tólas hals. Han känner att han inte är redo att ge upp det och sluta sörja. Inte heller är han redo att ge upp sin son en gång till. Det hade varit svårt den gången sonen flyttat ur huset för att gifta sig med borgmästardottern. Den gången hade Breasal varit så lycklig och det hade krossat Tólas hjärta lika mycket som Breasals då flickan i hemlighet gift sig med en annan man.
Den gången hade inte Breasal stått framför sin far innan utan löst det på egen hand. Flickan då hade varit för fin för att få ett så anspråkslöst bevis på deras bindande.
Breasal böjer fingrarna fram och tillbaka för att värma upp lederna. Det hjälper inte för kylan gör att det bara smärtar vid varje försök.
Bruna löv singlar ned runt dem och vinden blåser i deras hår, fångar det och försöker lyfta det högt, högt. Lyfta upp det och dem upp till himlen. Vinden i deras hår vill flytta dem ur tiden, undvika det som de båda vet ska hända. Det som ska göra den lyckliga mannen med en hemlighet oändligt sorgsen. Undvika det som ska bryta den lyckliga mannens hjärta.
Mörka hårslingor skymmer sikten för de båda. Tiden står stilla och det som bara är någon kort sekund käns som långa arbetsfyllda dagar. De kan i sitt hjärta känna månen flytta sig i sin bana. Tystnaden bryts sekunderna senare då Breasal öppnar munnen.
”Far.”
Kommentarer
Trackback