Del 19
Ögonlocken rycker till och sluts i blinkningar i takt med hammaren i Garbháns hands slag. Där emellan är de vidöppet uppspärrade, vaket och nästan sårade. Någonstans i bakhuvudet ligger en tanke och gnager, men Róinseach kan inte hitta de och lyfta fram den i solljuset som silar in genom fönstret. Den är gömd i en liten låst låda, och hon minns inte var hon gömde nyckeln som går till den låsta lådan.
Det gör ont att inte veta något om sitt förflutna. Att fortfarande inte har någon aning om vem hon är eller varför hon hade legat ensam vid sjön. Mest ont gör det att undra varför ingen letar efter henne. Saknar ingen henne, är hon ensam?
Den svagt kittlande känslan hon tidigare känt så hon var ensam i smedjan sprids i fingrarna vid ljudet av varje hammarslag. Framför sig på näthinnan kan hon se vilken av hammarna på spikarna som Garbhán formar sitt verk med. Det fräsande ljudet då han sänker ned den heta metallen i kylspannen får rysningar av igenkännande att gå genom henne.
Det långsamma blinkande har fått tårarna att börja rinna, eller kanske är det ovetskapen som fått dem att rulla?
Det spelar ingen roll hur snälla de hon möter är, för hon vet fortfarande att hon är övergiven i världen. Hon har hört att människor mår dåligt av att vara enskilda och kan inte förstå varför hon är det. Någon måste väl sakna henne? Inte kan hon väl ha valt att vara ensam?
Håret har lossnat ur flätan och ringlar sig i stora mjuka lockar som ramar in hennes ansikte. En rak lugg i ögonbrynshöjd ramar in hennes stora lavendelblå ögon som för tillfället är översvämmade av tårar. Sakta en efter en trillar de över ögonfrans kanten och letar sin bana ned för hennes kind. Den salta vattendroppen fastnar ett kort ögonblick på hennes ögonfrans innan den faller. Rullar sista biten ned för den mjuka kinden. Ensam.
Det gör ont att inte veta något om sitt förflutna. Att fortfarande inte har någon aning om vem hon är eller varför hon hade legat ensam vid sjön. Mest ont gör det att undra varför ingen letar efter henne. Saknar ingen henne, är hon ensam?
Den svagt kittlande känslan hon tidigare känt så hon var ensam i smedjan sprids i fingrarna vid ljudet av varje hammarslag. Framför sig på näthinnan kan hon se vilken av hammarna på spikarna som Garbhán formar sitt verk med. Det fräsande ljudet då han sänker ned den heta metallen i kylspannen får rysningar av igenkännande att gå genom henne.
Det långsamma blinkande har fått tårarna att börja rinna, eller kanske är det ovetskapen som fått dem att rulla?
Det spelar ingen roll hur snälla de hon möter är, för hon vet fortfarande att hon är övergiven i världen. Hon har hört att människor mår dåligt av att vara enskilda och kan inte förstå varför hon är det. Någon måste väl sakna henne? Inte kan hon väl ha valt att vara ensam?
Håret har lossnat ur flätan och ringlar sig i stora mjuka lockar som ramar in hennes ansikte. En rak lugg i ögonbrynshöjd ramar in hennes stora lavendelblå ögon som för tillfället är översvämmade av tårar. Sakta en efter en trillar de över ögonfrans kanten och letar sin bana ned för hennes kind. Den salta vattendroppen fastnar ett kort ögonblick på hennes ögonfrans innan den faller. Rullar sista biten ned för den mjuka kinden. Ensam.
Kommentarer
Postat av: Awnadax
bästa delen! skynda dig med 21 nu jag klarar inte av att vänta..
Trackback