humlan

Med kjolarna flytande runt sig, två dagar sedan hon senast fällde tårar, klingar hennes skratt högt över trädtopparna när hon jagar löven medan de faller.

Från skogstigen kan Breasal höra henne och se hur hon smidigare än en katt hoppar runt, fäktande med armarna. Han kan nästan själv känna hur hennes bröst häver sig under den ansträngda andningen. Hon är så nära honom, men ändå helt utom räckhåll. Faktum är att hon inte är mer än en liten dansande prick långt borta i fjärran. Den bild han för evigt kommer att ha inpräntad i sig. Hugget i hjärtat som alltid kommer att följa efter bilden. Inte heller det kommer med åren att mattas av i hans minne. Den dansande älvan.

Kan en människa älska en om än ovetande alv? Kanske är hugget i hjärtat inte kärlek utan hat? Det är vad Breasal gång på gång försöker intala sig själv. Han vill inte bli utsatt för alla de problem som kan komma att uppstå om någon får reda på att Róinseach är en alv. Hon vet ju inte ens själv det. Det är ingen som vet hur hon kommer att reagera på det faktumet så fort hon minns det. Det skulle kunna bli hennes död, eller deras. Att hon själv inte har listat ut det än är för honom helt obegripligt. Hur hon kan ha undgått att se de små ärren efter hennes öron. Att hon inte åte4rfått något av sitt minne än, det är helt oförståeligt, men Breasal önskar i hemlighet att hon aldrig ska komma ihåg något annat än livet hos de båda bröderna.

Då Róinseach stiger in i stugan ser hon de tre männen, Garbhán, Tóla och Breasal sitta vid det ragliga bordet. De sitter lutade in över bordet, viskande till varandra. Under tiden de viskar till varandra flyter deras händer fram i små gestikulationen. Det ser så roligt ut där de stora björnbröderna sitter där med små dansande fingerrörelser, van som hon är vid deras svepande armar och vilda viftande, att hon inte kan låta bli att än en gång låta skrattet bubbla ut.

Med förvirrade blickar stirrar de på henne. Vaksamt innan de själva brister i skratt dunkandes varandras ryggar. Ingen vet riktigt varför de skrattar, men det är så befriande att ingen av dem heller vill sluta. Kanske är det skrattet de har väntat på, att få släppa allvaret som tryckt över dem sedan de först fiskat upp henne från sjökanten och tagit hem henne.
”Ta en mugg o sätt dig”, säger Garbhán då han slutat skratta tillräckligt för att få fram meningar och ord igen. Han drar ut stolen till henne och klappar med en fyrkantig näve på sitsen för att få henne att sätta sig.