om att strypa sig själv
varför är det ingen som hindrar mig, jag vet att det är fel, men jag kommer inte vidare i livet. Som liten funderade jag en hel del över självmord, som större (men fortfarande liten) vet jag att jag aldrig skulle använda den utvägen. Istället stryper jag mig själgv långsamt, gråter i ensamhet och stänger ute alla. Ibland är jag alldeles för bra på det, lyckas till och med lura mig själv. Ett under att det ens är möjligt. Kommer allt någonsin bli bra igen?
Van vid att få precis som jag vill utan att kämpa, är det svårt att inse att man måste kämpa för att få det som är absolut vikigast. Kärleken. Jag är inte berädd på att kämpa. Rädd för vad det skulle ge. Tänk om jag aldrig kommer loss igen. Sitter fast med kärleken till samma person hela livet ut.
Ibland önskar jag nästan att jag fortfarande var så underbart kär i pojken som jag var precis efter jul, men det är jag inte. Bryr mig inte alls på samma sätt längre. Hjärtat slår inte snabbare när jag ser honom. Det enda jag vill är inte längre att få röra vid honom.
Varför ger jag upp... varför ger jag inget till någon annan. Hade jag inte varit dödligt rädd för att bli som morfar hade jag satt igång o dricka. Svepts bort i alkolismens ständiga rus.
Jag är inte bra på något, ingenting alls.
Ljuger varje dag för de som är mig nära för att de ska slippa se hur jag stundvis mår. Har tappat lusten totalt för att göra någonting, vad som helst. Fotograferar inte längre, tecknar inte, sjunger inte, hoppar inte rund, lagar inte mat, äter inte för att det är gott, utan bara för att ha något att göra. Läser inga böcker om nätterna. Trots att jag känner vad som händer med mig så fortsätter jag att isolera mig. Ingen släpps in. inte ens jag själv. så här sitter jag, tårarna har slutat rinna vid den tide jag faktiskt lyckats ta mig ner så här långt i vad jag vill skriva. Isolationen har börjat. ALDRIG att jag kommer erkänna ens för mig själv vad jag vet är rätt. Vad jag känner innerst inne. Gå aldrig tillbaka, dröm inte om det förflutna. sen träffade jag Will, som gjorde mig mer förvirrad än någon tidigare, men inte mer än någon av de som kom efter.
Karin var är du? varför kan jag inte bara gå bort på midgårdstorget och veta att du sitter där, så fort jag behöver någon att gråta mot, berätta allt för. Ibland undrar jag hur stor skillnaden är på detta och om du hade varit död. Du är så långt borta, och så djälulskt nära. Bara en internetuppkoppling bort. Men du har ingen tid att lyssna nu, bara att själv berätta, för jag är den du vet alltid lyssnar, precis som du tidigare alltid lyssnade på mig när jag behövde dig. Kommer allt vara det samma när du kommer hem, kan du lyssna igen då? Rädda mig från mig själv?
Van vid att få precis som jag vill utan att kämpa, är det svårt att inse att man måste kämpa för att få det som är absolut vikigast. Kärleken. Jag är inte berädd på att kämpa. Rädd för vad det skulle ge. Tänk om jag aldrig kommer loss igen. Sitter fast med kärleken till samma person hela livet ut.
Ibland önskar jag nästan att jag fortfarande var så underbart kär i pojken som jag var precis efter jul, men det är jag inte. Bryr mig inte alls på samma sätt längre. Hjärtat slår inte snabbare när jag ser honom. Det enda jag vill är inte längre att få röra vid honom.
Varför ger jag upp... varför ger jag inget till någon annan. Hade jag inte varit dödligt rädd för att bli som morfar hade jag satt igång o dricka. Svepts bort i alkolismens ständiga rus.
Jag är inte bra på något, ingenting alls.
Ljuger varje dag för de som är mig nära för att de ska slippa se hur jag stundvis mår. Har tappat lusten totalt för att göra någonting, vad som helst. Fotograferar inte längre, tecknar inte, sjunger inte, hoppar inte rund, lagar inte mat, äter inte för att det är gott, utan bara för att ha något att göra. Läser inga böcker om nätterna. Trots att jag känner vad som händer med mig så fortsätter jag att isolera mig. Ingen släpps in. inte ens jag själv. så här sitter jag, tårarna har slutat rinna vid den tide jag faktiskt lyckats ta mig ner så här långt i vad jag vill skriva. Isolationen har börjat. ALDRIG att jag kommer erkänna ens för mig själv vad jag vet är rätt. Vad jag känner innerst inne. Gå aldrig tillbaka, dröm inte om det förflutna. sen träffade jag Will, som gjorde mig mer förvirrad än någon tidigare, men inte mer än någon av de som kom efter.
Karin var är du? varför kan jag inte bara gå bort på midgårdstorget och veta att du sitter där, så fort jag behöver någon att gråta mot, berätta allt för. Ibland undrar jag hur stor skillnaden är på detta och om du hade varit död. Du är så långt borta, och så djälulskt nära. Bara en internetuppkoppling bort. Men du har ingen tid att lyssna nu, bara att själv berätta, för jag är den du vet alltid lyssnar, precis som du tidigare alltid lyssnade på mig när jag behövde dig. Kommer allt vara det samma när du kommer hem, kan du lyssna igen då? Rädda mig från mig själv?
Kommentarer
Trackback