Cancer
Jag har inte tänkt på det tidigare, men det är så otroligt ofta omgivningen pratar om cancer. Någon håller på med en insamling, galor åt höger och vänster, senste behandlingstyperna och så vidare. Tidigare kändes det naturligt att det var så och jag tänkte aldrig på det. Nu märker jag varje gång någon nämner det, och jag vill inte höra mer. Stänger öronen och hoppas att ingen ska märka att jag slutat lyssna för längesedan.
I skolan var det några som redovisade om bröstcancer. Jag var tvungen att lyssna, men kunde inte låta bli att sitta och irritera mig på felen de skrivit. Hur de utelämnat det som var viktigast. Bara förklarat det absolut kallaste, rakt åp sak faktan, och sen ha fel i så många påstående om cytostatica och de psykiskatrauman som det innebär att få cancer. Ville skrika till dem att allt inte är en dans på rosor. Att tappa håret ärdet minst viktiga. att det värsta inte är de egentliga biverkningarna av medicineringen utan den ständiga rädslan för vad som ska hända.
Det är idag 3115 dagar sen min pappa fick bekräftat att han hade cancer. Vad han hade fått var tydligtn mycket ovanligt och drabbade främst äldre pensionerer. Pappa är inte ens femtio än. Den dagen visste jag att någonting var fel. Jag hade precis kommit hem från Spanien där jag varot med en del av klassen på språkinlärning. När jag blev hämtad satt både mamma och pappa i bilen, normalt skulle en av dem ha hämtat. Jag visste då sedan innan att han hade tagit tester, men de hade inte hittat något och de trodde han var frisk. Så på det absolut sista testet de gjorde, hittade läkarna något. Mantelcellslymfom cancer. Senare sa pappa åt mig att inte kolla upp vad det innebar. Absolut inte söka påd et på nätet. Det gjorde jag inte heller då. Tur var det, för idag så vet jag vad det står om det hela.
- Dåliga överlevnadschanser
- Stora återfallsrisker
- Många stamcellstansplantationer
För fem år sedan fanns det inget botemedel alls. Blev du sjuk så dog du innom tre år. Idag finns det behandling som funkar, emn man vet inte hur långsiktigt det resultatet blir.
Jag kan inte fatta hur vi, familjen tog oss igenom detta. Lillebror som nästan slutade prata med familjen, mamma som alltid grät. Pappa, han som egentligen måste ha haft det värst som försökte lugna oss alla. Han tappade håret. Sov hela dagarna för att han inte kunde sova på nätterna. Kräktes efter varje behandling. Blev otrevlig och grining. Retade sig på småsaker. Tappade all fysisk styrka. Under de 197 dagar han fick större delan av sina behandlingar saknade jag honom hela tiden. För han var inte sig själv.
Nu är han tillbaka. Tillfälligt fri från cancern, kanske blir han friskförklarad om han inte fått några återfall de närmaste fem åren. Han tränar nu vattengympa, så självfallet så mobbar vi honom för det :p
Det är konsigt att man kan sakna någon som inte har varit borta i egentlig mening. men pappa försvinn aldrig!
I skolan var det några som redovisade om bröstcancer. Jag var tvungen att lyssna, men kunde inte låta bli att sitta och irritera mig på felen de skrivit. Hur de utelämnat det som var viktigast. Bara förklarat det absolut kallaste, rakt åp sak faktan, och sen ha fel i så många påstående om cytostatica och de psykiskatrauman som det innebär att få cancer. Ville skrika till dem att allt inte är en dans på rosor. Att tappa håret ärdet minst viktiga. att det värsta inte är de egentliga biverkningarna av medicineringen utan den ständiga rädslan för vad som ska hända.
Det är idag 3115 dagar sen min pappa fick bekräftat att han hade cancer. Vad han hade fått var tydligtn mycket ovanligt och drabbade främst äldre pensionerer. Pappa är inte ens femtio än. Den dagen visste jag att någonting var fel. Jag hade precis kommit hem från Spanien där jag varot med en del av klassen på språkinlärning. När jag blev hämtad satt både mamma och pappa i bilen, normalt skulle en av dem ha hämtat. Jag visste då sedan innan att han hade tagit tester, men de hade inte hittat något och de trodde han var frisk. Så på det absolut sista testet de gjorde, hittade läkarna något. Mantelcellslymfom cancer. Senare sa pappa åt mig att inte kolla upp vad det innebar. Absolut inte söka påd et på nätet. Det gjorde jag inte heller då. Tur var det, för idag så vet jag vad det står om det hela.
- Dåliga överlevnadschanser
- Stora återfallsrisker
- Många stamcellstansplantationer
För fem år sedan fanns det inget botemedel alls. Blev du sjuk så dog du innom tre år. Idag finns det behandling som funkar, emn man vet inte hur långsiktigt det resultatet blir.
Jag kan inte fatta hur vi, familjen tog oss igenom detta. Lillebror som nästan slutade prata med familjen, mamma som alltid grät. Pappa, han som egentligen måste ha haft det värst som försökte lugna oss alla. Han tappade håret. Sov hela dagarna för att han inte kunde sova på nätterna. Kräktes efter varje behandling. Blev otrevlig och grining. Retade sig på småsaker. Tappade all fysisk styrka. Under de 197 dagar han fick större delan av sina behandlingar saknade jag honom hela tiden. För han var inte sig själv.
Nu är han tillbaka. Tillfälligt fri från cancern, kanske blir han friskförklarad om han inte fått några återfall de närmaste fem åren. Han tränar nu vattengympa, så självfallet så mobbar vi honom för det :p
Det är konsigt att man kan sakna någon som inte har varit borta i egentlig mening. men pappa försvinn aldrig!
20060324
så kan jag vara lugn igen. scoutbarnet vars pappa jag var kåt på har slutat. Lika bara kanske men jag kan inte låtabli att känna mig lite besviken. Ibland så inser man att någon annan har kolla på vad man gör och hindrar en innan man gör bört sig totalt.
Så har jag äntligen blivit klar med min fotodokumentation av Max. Den blev verkligen supersnygg.. Det enda jag kan känna är lite fel är att mer än en har trott att han är en tjej. Tror inte han blir så glad för det. Det är nog bara för att han är så tunn och har ganska långt hår. Super snygging alltså. Fattar inte varför alla tjejerna inte bara faller för honom. haha... säger jag då som är hans syrra, tror knappast att jag kan vara helt objektiv. menmen
Om bara ett litet tag är det dynggrepen, o vi ska fan i mig klå de andra :p kan ju knappast låta någon annan vinna efter att vi har vunnit de senaste två åren, och innan dess vann vi trapperyxan två år i rad, alltså, vi måste försvara vårt rykte.
Ingen har vunnit så många gånger som vi har, men jag vet inte riktigt vad jag tar mig till om resten av laget inte fattar allvaret och ser till att vi vinenr. De har aldrig vunnit, så det har ingen titel att försvara, jag har som sagt vunnit fyra gånger o kommit tvåa en gång för fem år sedan, jag MÅSTE försvara lagets placering, speciellt mot digger o mansikka. önska oss lycka till
Så har jag äntligen blivit klar med min fotodokumentation av Max. Den blev verkligen supersnygg.. Det enda jag kan känna är lite fel är att mer än en har trott att han är en tjej. Tror inte han blir så glad för det. Det är nog bara för att han är så tunn och har ganska långt hår. Super snygging alltså. Fattar inte varför alla tjejerna inte bara faller för honom. haha... säger jag då som är hans syrra, tror knappast att jag kan vara helt objektiv. menmen
Om bara ett litet tag är det dynggrepen, o vi ska fan i mig klå de andra :p kan ju knappast låta någon annan vinna efter att vi har vunnit de senaste två åren, och innan dess vann vi trapperyxan två år i rad, alltså, vi måste försvara vårt rykte.
Ingen har vunnit så många gånger som vi har, men jag vet inte riktigt vad jag tar mig till om resten av laget inte fattar allvaret och ser till att vi vinenr. De har aldrig vunnit, så det har ingen titel att försvara, jag har som sagt vunnit fyra gånger o kommit tvåa en gång för fem år sedan, jag MÅSTE försvara lagets placering, speciellt mot digger o mansikka. önska oss lycka till
Attraktion
Måndag, igen. Segaste dagen i skolan, den jobbigaste kvällen med scouterna och dessutom, han, som är gammal som gatan. Vad tänker jag på egentligen?
Han –jag kommer faktiskt inte ihåg vad han heter– är pappa till ett av scoutbarnen. Jag ser honom och börjar genast tänka: ”jag är inte kåt på honom…” varav den andra tanken blir: ”undrar om han är attraherad av mig…?” som genast åtföljs av: ”nej fan, så får jag ju inte tänka…” så fort jag insett vad jag hade i tankarna.
Den här mannens son, är närmre mig i ålder. Ändå vet jag att det är något farligt varje gång jag ser honom –inte sonen då alltså utan pappan–. Det är något speciellt med honom som får en att tänka på saker man inte borde. Kanske är det blicken i hans ögon –som är inramade av kråksparkar–, men egentligen så tror jag inte det. Är det hans hållning när han står och väntar? Kläderna som hänger från hans breda axlar –vet egentligen inte om hans axlar är breda, man jag tänker mig ändå dem som det– nej jag tror faktiskt jag vet vad det är, hans ena mungipa som alltid synes le, hur allvarligt någonting ändå är.
Han tycks intresserad då han bland ledarna bara snackar med mig om det är något. Alltid tittar på mig. Det hela började för några veckor sedan på ett föräldramöte, när jag märke honom för att han tycktes flörta med mig. Sökte ögonkontakt och blinkade. Hela hans kroppsspråk egentligen talade om att han var intresserad, och när någon är intresserad av dig, blir du nyfiken. Han borde veta hur gammal jag är med tanke på att vi vid det mötet snackade om vad vi höll på med, och jag går ju i skolan.
Jag får erkänna att jag har funderat på att ha sex med honom, och hoppas på att attraktionen försvinner. Däremot så tar jag alltid mitt förnuft tillfånga mycket tidigt i sådana funderingar. Han är MINST dubbelt så gammal som jag!
Det är ingenting man vill erkänna att det händer. Vad gör man egentligen, och hur kan man ens bli attraherad av någon som är så mycket äldre än en själv? HJÄLP!!!