Cancer
Jag har inte tänkt på det tidigare, men det är så otroligt ofta omgivningen pratar om cancer. Någon håller på med en insamling, galor åt höger och vänster, senste behandlingstyperna och så vidare. Tidigare kändes det naturligt att det var så och jag tänkte aldrig på det. Nu märker jag varje gång någon nämner det, och jag vill inte höra mer. Stänger öronen och hoppas att ingen ska märka att jag slutat lyssna för längesedan.
I skolan var det några som redovisade om bröstcancer. Jag var tvungen att lyssna, men kunde inte låta bli att sitta och irritera mig på felen de skrivit. Hur de utelämnat det som var viktigast. Bara förklarat det absolut kallaste, rakt åp sak faktan, och sen ha fel i så många påstående om cytostatica och de psykiskatrauman som det innebär att få cancer. Ville skrika till dem att allt inte är en dans på rosor. Att tappa håret ärdet minst viktiga. att det värsta inte är de egentliga biverkningarna av medicineringen utan den ständiga rädslan för vad som ska hända.
Det är idag 3115 dagar sen min pappa fick bekräftat att han hade cancer. Vad han hade fått var tydligtn mycket ovanligt och drabbade främst äldre pensionerer. Pappa är inte ens femtio än. Den dagen visste jag att någonting var fel. Jag hade precis kommit hem från Spanien där jag varot med en del av klassen på språkinlärning. När jag blev hämtad satt både mamma och pappa i bilen, normalt skulle en av dem ha hämtat. Jag visste då sedan innan att han hade tagit tester, men de hade inte hittat något och de trodde han var frisk. Så på det absolut sista testet de gjorde, hittade läkarna något. Mantelcellslymfom cancer. Senare sa pappa åt mig att inte kolla upp vad det innebar. Absolut inte söka påd et på nätet. Det gjorde jag inte heller då. Tur var det, för idag så vet jag vad det står om det hela.
- Dåliga överlevnadschanser
- Stora återfallsrisker
- Många stamcellstansplantationer
För fem år sedan fanns det inget botemedel alls. Blev du sjuk så dog du innom tre år. Idag finns det behandling som funkar, emn man vet inte hur långsiktigt det resultatet blir.
Jag kan inte fatta hur vi, familjen tog oss igenom detta. Lillebror som nästan slutade prata med familjen, mamma som alltid grät. Pappa, han som egentligen måste ha haft det värst som försökte lugna oss alla. Han tappade håret. Sov hela dagarna för att han inte kunde sova på nätterna. Kräktes efter varje behandling. Blev otrevlig och grining. Retade sig på småsaker. Tappade all fysisk styrka. Under de 197 dagar han fick större delan av sina behandlingar saknade jag honom hela tiden. För han var inte sig själv.
Nu är han tillbaka. Tillfälligt fri från cancern, kanske blir han friskförklarad om han inte fått några återfall de närmaste fem åren. Han tränar nu vattengympa, så självfallet så mobbar vi honom för det :p
Det är konsigt att man kan sakna någon som inte har varit borta i egentlig mening. men pappa försvinn aldrig!
I skolan var det några som redovisade om bröstcancer. Jag var tvungen att lyssna, men kunde inte låta bli att sitta och irritera mig på felen de skrivit. Hur de utelämnat det som var viktigast. Bara förklarat det absolut kallaste, rakt åp sak faktan, och sen ha fel i så många påstående om cytostatica och de psykiskatrauman som det innebär att få cancer. Ville skrika till dem att allt inte är en dans på rosor. Att tappa håret ärdet minst viktiga. att det värsta inte är de egentliga biverkningarna av medicineringen utan den ständiga rädslan för vad som ska hända.
Det är idag 3115 dagar sen min pappa fick bekräftat att han hade cancer. Vad han hade fått var tydligtn mycket ovanligt och drabbade främst äldre pensionerer. Pappa är inte ens femtio än. Den dagen visste jag att någonting var fel. Jag hade precis kommit hem från Spanien där jag varot med en del av klassen på språkinlärning. När jag blev hämtad satt både mamma och pappa i bilen, normalt skulle en av dem ha hämtat. Jag visste då sedan innan att han hade tagit tester, men de hade inte hittat något och de trodde han var frisk. Så på det absolut sista testet de gjorde, hittade läkarna något. Mantelcellslymfom cancer. Senare sa pappa åt mig att inte kolla upp vad det innebar. Absolut inte söka påd et på nätet. Det gjorde jag inte heller då. Tur var det, för idag så vet jag vad det står om det hela.
- Dåliga överlevnadschanser
- Stora återfallsrisker
- Många stamcellstansplantationer
För fem år sedan fanns det inget botemedel alls. Blev du sjuk så dog du innom tre år. Idag finns det behandling som funkar, emn man vet inte hur långsiktigt det resultatet blir.
Jag kan inte fatta hur vi, familjen tog oss igenom detta. Lillebror som nästan slutade prata med familjen, mamma som alltid grät. Pappa, han som egentligen måste ha haft det värst som försökte lugna oss alla. Han tappade håret. Sov hela dagarna för att han inte kunde sova på nätterna. Kräktes efter varje behandling. Blev otrevlig och grining. Retade sig på småsaker. Tappade all fysisk styrka. Under de 197 dagar han fick större delan av sina behandlingar saknade jag honom hela tiden. För han var inte sig själv.
Nu är han tillbaka. Tillfälligt fri från cancern, kanske blir han friskförklarad om han inte fått några återfall de närmaste fem åren. Han tränar nu vattengympa, så självfallet så mobbar vi honom för det :p
Det är konsigt att man kan sakna någon som inte har varit borta i egentlig mening. men pappa försvinn aldrig!
Kommentarer
Trackback