Del 10
Hon har på sig en brun yllekjortel och trots den sena årstiden får den svetten att rinna längs hennes rygg. Hon drar undan den tunga djurhuden från fönstret och haspar av luckan för att släppa in den kyliga morgon luften. Hon sticker ut huvudet genom öppningen och andas in. Håret har hon hängande i en lös fläta på ryggen så att det ska vara så lite ivägen som möjligt. Garbhán har smitt henne ett spänne med små sälar ingraverade på. Hon brukar smeka det med fingrarna och följa det invecklade mönstret med fingertopparna. En yta som känns både len o bucklig. Spännet är ovalt med utmjukade kanter och smala skinnremmar. Ibland när hon tittar på Garbháns arbeten undrar hon varför han ägnar sig åt att göra vapen när han uppenbarligen kan göra så underbart vackra ting.
Trots den tidiga morgonen är hon inte den enda som är uppe. Från rummet intill kan hon höra de båda bröderna muttrande svära över något inne i smedjan. Det synes att någonting är trasigt och måste tas in till byn för att lagas av garvaren. Det verkar vara något viktigt som har gått sönder, för annars har hon aldrig hör dem svära annars än om de suttit uppe med par glas whisky om kvällen.
Gruset knastar utanför stugan och varnar Róin om en glatt visslande Breasal. I famnen håller han en stor filt. Han håller ett fast grepp om den, som om det vore en skatt han var rädd att förlora eller ha sönder.
”Jag skulle bara lämna den här,” säger han och lägger filten på bordet. Han för handen till pannan som i en lustig honnörshälsning och ger sig sedan av samma väg som han kommit. Befriad från sin börda på sviktande steg åter mot den lilla korsvirkesbyn.
Underligt tänker Róinseach då hon vid fönstret kan se hans ryggtavla försvinna borta bland träden. Där borta där den lilla krokiga stigen leder till sjön och vidare till byn. Mycket konstigt tänker hon. Han brukar alltid stanna för att prata lite om han inte har en patient i byn. Denna gången hade han varit tyst, men alltför leende för att ha ansvaret av en dödligt sjuk patient vilande på sina axlar. Örtaman var vad han var i själ och hjärta och han skulle aldrig le om en patient behövde honom just då. Han måste vara en man med en hemlighet.