humlan

Gnidande om det ömmande huvudet vänder hon sig om för att sen en liten katt sitta längst ute på bordskanten. Undrande tittar hon på den innan det går upp för henne att Breasal måste ha haft den med sig i filten.

Garbhán kommer upp bakom henne och slinker sedan förbi.
”En sådan liten sötnos.”
Garb kör förtjust näsan i kattens mjuka mage och snusar på den. Den rullar runt och fäktar lekfullt med tassarna och då den fastnar med tassen i hans skägg skrattar han till och lossar den leende. Med ena handen lyfter han det lilla livet och pussar den ljudligt på nosen innan han stoppar den i framfickan på läderförklädet.
”Vi måste visa honom för Tóla!”
Vantroget stirrar hon på den stora åldrade mannen som blivit alldeles till sig över en liten spinkig fladdermusliknade grå varelse. När han märker att ho inte är strax bakom honom fattar han hennes hand och drar med henne till Tóla.
”Lilla kisemise,” mumlar Garbhán medan han stryker den lilla kattungen över huvudet så att öronen böjs ned.

Inne i smedjan står Tóla och muttrar över den trasiga blåsbälgen. De skulle vara tvungna att be garvaren sy upp en ny redan idag. Stressat tittar han på den saliga Garbhán som med ett vargflin håller upp en liten hårboll i nackskinnet framför honom.
”Vad i hela fridens namn är det där?”
Äcklad skärskådar han den lilla råttan.
”Garb, är det en råtta?”
Det bullrande björnskrattet klingar ut från Garbs kroppshydda och han släpper ned katten på golvet.
”Nej, men en råttfångare.”
Han fortsätter att skratta vid Tólas förtvivlade min då Tóla ser katten klänga sig fast på en arbetsbänk o fastnar med klorna i ett rep. Suckande tar han blåsbälgen i handen och berättar att han tänker ge sig in i byn för att få den fixad.

Róinseach vänder ryggen åt de båda för att gå ut i köket och tända elden som hon tidigare blev avbruten då hon skulle göra.