humlan

Selva andas in den friska doften av vinter och kollar på de nakna vinterträden. Hon vet att innan löven åter fallit är hon tvungen att sända ut en trupp för att finna en drake som är villig att rädda sitt eget släkte. Hon låter tankarna vandra iväg och minns hur hon som barn mött den sista hondraken och lovat henne att rädda släktet. Hondraken hade talat om faran att berätta sitt eget namn då det skulle ge makt över henne till andra som visste det. Ändå hade hon sedan viskat det, på sådant sätt som bara drakar kan viska till en annan hona. Hon minds än hur kalla kårar slingrat sig längst hennes ryggrad då hon hört namnet. Éibhleann, skönhet.

Draken hade varit allt annat än en skönhet med sina skamfilade fjäll och färglöshet. Dessutom hade hon utsöndrat en sådan stank att Selva övervägt om draken höll på att ruttna från insidan. Hon är tveksam till om ens en ung drake skulle räknas som en skönhet, men vad vet hon om dt som aldrig sett en drake som inte var på randen till sin egen död?

Draken hade ingivit i respekt, både genom sin fruktansvärda storlek och oerhörda ålder. Tanken på att en enda liten nyck från varelsen kunde ha varit slutet på hennes liv hade gjort henne nästintill paralyserad.

Den gamla kvinnan nickar för sig själv. Ja, redan innan sommaren borde hon sända ut en trupp. Tel hade på allvar satt igång med sitt förföljande och dödande av luftens konungar och själv var hon ingen ung flicksnärta som hade all tid att vänta. Hennes tid skulle snart vara kommen och innan dess vill hon vara tillbaka på andra sidan svartvattnet där hon är född.

Löst hängande längs kvinnans rygg ligger hennes hår som blåser i vinden medan hon sakta går genom byn av tält. Det är många generationer sedan hon kommit till nomadstammen Fiskar som uttern. Redan på den tiden hade hennes hår varit grått. Född gammal men hon hade inte blivit vis förrän långt senare. Hennes skönhet hade stulit byfaderns hjärta och de hade gift sig ganska omgående med ett barn vilande under hennes hjärta.

Hon ser sig om i den folktomma byn. Den tidiga morgonen gjorde att hon ännu inte kunde se de ansikten som bara går och väntar på att hon ska ge vidare sin plats till dem. En del ansikten är ängsliga, andra förväntansfulla och en del är rentav fräcka i sitt väntande på hennes död. Snart måste hon välja sin efterföljare.