humlan

Ibland ångrar hon att hon inte tidigare valt någon till att ta över. Nu måste hon välja från den generation som finns nu. En kvinna till på köpet. Kvinna valde kvinna, skulle hon dö innan sin make, valde mannen en man till att efterträda honom.

Det finns inte en enda kvinna som Selva vill överlämna sin post åt, alltså är hon tvingen att förutsäga vilka kvinnor som skulle äkta vilka män. Aodh är den hon vill ska efterträda henne, men han har ännu inte vist någon specifik sitt intresse, inte sen Aiofe i alla fall. Därför avvaktar hon ännu.

Selva ser Kalk stappla ut ur ett mörklagt tält tätt följd av sin lillebror Rask, som är allt annat än just det och fått namnet till spe.

Den unga mannen som heter Kalk är insvept från topp till tå i långa linnetyger så att enbart ögonen och håret kan skymtas i svepningen. Blekt blå som utspätt vatten är ögonen, och håret lika vitt som nysnö om vintern och lika tjockt som hästtagel.  Ögonfransarna är lika vita som håret och den lilla biten skymtande hud vid ögonen är helt utan färg, inte rodnad eller ens genomskinlig med skymtande blodådror, bara färglös. Ingen kan i sanning påstå att han är vacker, eller ens stilig, fast det är något de ändå inte kan veta eftersom det bara är Selva som någonsin får se honom då han är utan lindorna. Han tar dem aldrig av sig, utom då huden är sönderbränd och lindorna inte kunnat hindra det starka solljuset. Det är då Selva som lindrar hans smärta med mjukgörande och dövande örter.

Tillsammans går de båda bröderna mot den lilla bäcken för att hämta friskt vatten. Innan vintern måste nomadstammen flytta sig, för bäcken kommer frysa och vattentillgången vara osäker.

De tillhör båda Selvas härd sedan deras fader blivit sårad då han vägrade ta värvning. Modern var det ingen som någonsin hade träffat. Fadern hade kommit till byn från yttervärlden med sina två pojkar i släptåg. Skadan hade då varit så infekterad att han var bortom all hjälp och han hade avlidit två dagar senare och lämnat de två små pojkarna i okändas händer. De hade blivit hennes barn när alla andra var vuxna.

Selva tittar kärleksfullt på de båda där de går bredvid varandra med det tunga vattenskinnet mellan sig. De har alltid gjort allting tillsammans, för de har bara varandra, ingen annan. Det är främst Kalk som är beskyddande, som en björnhona som skyddar sin unge, vakar han över sin lillebrors varje steg.