humlan

I Selvas ögon är de båda fortfarande lika små som den dagen hon först tog dem till sig, ingen annan hade velat ha dem och själv hade hon tvekat länge innan hon beslutat sig för att det trots allt var hennes plikt att ta hand om främlingens barn. Om inte annat så för att hon är äldst i byn.

Kalk går fram till henne och lägger bekymrat handen på hennes tunna gammelkropps axel.
”Vad tänker du på moder?”
”Jag bara undrar för mig själv vad jag skulle ha gjort utan er båda…”
Skrattande trycker Kalk sin tygklädda kind mot hennes och säger att hon skulle ha klarat sig alldeles utmärkt utan dem. Han ser henne och tänker för sig själv at hon, kvinnan som ser ut att vara äldre än bergstopparna som skymtar ovan träden, är en överlevare. Lika stabil som de bergen han tänker på då han ser henne. Han flätar sina fingrar med hennes och tillsammans går de för at väcka byn.

Rask, kanske inte mycket mer än fjorton tidevarv gammal och inte heller verkan han mycket äldre, snarare yngre, för han har aldrig tvingats växa upp. Det har alltid funnits någon som tar hand om honom. Ibland längtar han till dess att han får fatta egna beslut och slippa vara övervakad som minsta barnunge. Han tycker sig vara gammal nog för att inte kunna bli nekad nästa gång en mandomsprövning kommer upp. Längtar till dess gör han kanske inte, i alla fall inte utan ett visst mått av nervositet.

Med beundran i blicken ser han Aodh komma ut ur skogen bärandes på något som ser ut att kunna förvandlas till en fettdrypande stek innan dagens slut. Aodh bär den främre delen på djuret och bakom honom, med den bakre delen traskar Daigh. Mannen som ständigt skrattar.

Rask lyfter handen till hälsning år dem båda. De är kanske inte så mycket äldre än han själv egentligen, men har båda sina mandomsprov bakom sig. De är därför miltals längre bort i sina liv och upplevelser.

Svetten rinner ned i ögonen på Daigh och han torkar förstrött bort den med baksidan av handen. Ett snett vargflin klyver hans ansikte då han ser sin lilla son komma rusande mot honom med utsträckta armar och med sin unga mor vaggande efter sig med magen i vädret.

En liten hand griper efter hans hosor och hakar sig fast med en femårings beslutsamhet. Då de passerar kvinnan lutar sig Daigh fram för att stjäla en snabb kyss från sin frus läppar, men både magen och gånghastigheten hindrar honom från att nå sitt mål. Hon skrattar med lysande ögon och strålande kinder och sträcker fram sin hand för att hastigt smeka hans kind.
”Senare.”