humlan

Från framdelen på djuret muttrar Aodh för sig själv. Han kan inte förstå sig på deras kärlek. För honom är det helt befängt att den forna krigaren skulle föredra att gulla med sin lilla son och frus mage. Aoife, är fruns namn. Det betyder utstrålning, för det var just vad hon hade. Ingen kan vara i hennes närhet utan att påverkas utav den. Han hade själv så många gånger blivit förtrollad av den. Som pojke hade han alltid trott att det skulle bli han och Aoife, och det hade det kanske också blivit om han inte hade lämnat henne för världen och kommit tillbaka med en Daigh.

Nu lever hen ensam och är inte bitter över det han förlorat längre. Ibland undrar han över om livet inte har andra meningar än värmande händer i nattens mörker. Han vet att han inte är oattraktiv. Överallt han går, följer kvinnfolket honom i hasorna. Den mest beslutsamma är Ciar.

Ciar, mörker, är lika mörk som Kalk är vit. Hennes hy har samma färg som nysågad ebenholts. Håret är kolsvart och glänser i sina stora lockar. Han brukar stoppa fingrarna i de där lockarna, känna det mjuka hårsvallet och se hennes ögon vidgas i förvåning då han visar henne uppmärksamhet.  Egentligen vill han inte ha henne, trots hennes exotiska skönhet, fast han känner på sig att han förr eller senare kommer att snärjas i hennes nät. Hon med sin beslutsamhet skulle snart nöta ut hans försvar.

Aodh ruskar på huvudet för att bli av med de röda hårslingorna som hänger ned över näsan. Han måste klippa sig snart. En krigare kunde inte vara i fara på grund av att han är dåraktig nog att inte hålla håret kort. Inte för att det finns något att kriga emot ändå här uppe. Bergen är deras enda fiende, och deras enda försvar. Ingen utanför byn vet ens att de existerar. De var därför utom all fara för att bli attackerade. De som en gång kom till byn stannade. De flesta hamnade där av misstag, eller för att de blivit räddade då de beslutat sig för att ge sina liv till bergsgudarna, eller till vargarna.

Det är ett mysterium för de som är födda i byn och fred att någon utifrån inte längre skulle vilja leva. En hel del av de unga männen har någon gång drömt om att lämna byn och se världen utanför. Bara en har faktiskt gjort det. Aodh. Han hade sett världen och insett att han inte hörde hemma där.

Ingen vet hur gammal Selva egentligen är, bara att hon har sett sina barnbarn få egna barn, och de barnen i sin tur får barn. En del hade aldrig tänkt på henne som annat än en konstant levande kraft. Andra hade förgäves inväntat hennes död och försvinnande. Nu har hon beslutat sig för att ge sig av innan kraften sinat bort. Eller i alla fall lämna så fort hon genomfört sitt uppdrag och hållit sitt löfte till draken. Éibhleann hade inte vetat hur svårt det skulle bli för henne att infria det löftet. Hennes drömmar hade tvingats in i Selvas kropp, tvingat henne att drömma saker. Det är omöjligt att inte lyda nu.

Selva gnuggar sin ömmande höft och ser att det är alltfler som har lyckats ta sig ur sina tält. Nästan alla är på ett eller annat sätt släkt med henne. Skulle hon vara tvungen att offra sina egna barn för att genomföra sitt uppdrag?