Del 2
”Tóla, framför brasan, hon är så kall.”Då de varsamt placerat henne på fårskinnsfällarna framför brasan utbryter en febril aktivitet. Garb hukar sig vid den öppna spisen och späntar snabbt upp smala stickor till att få fart på elden med. Kniven skär i virket som genom gelé som bara delar sig då man rör vid den. Den är vass nog att inte fastna vid varje knast, men ändå känns det som att arbetet tar en evighet. Han svär över att de inte förberett en eld kvällen innan så som bruket var.
”Vad ska vi göra med henne? Hon är alldeles blöt.”
”Du får klä av henne och trä på henne en torr tunika istället.”Tóla ser sig om i rummet. Knäna knakar då han reser sig upp från huk. Han drar handen genom det gråa skägget och tänker för sig själv att detta var ett tillfälle då det inte finns annan råd än att göra så som Garb sagt. Han tycker inte att det känns rätt, men det är flickans liv som står på spel. Två lång kliv över golvet så är han borta vid linneskåpet. Det är deras moder som låtit göra det för många, många år sedan. Tar en långskjorta som han sedan snabbt byter ut hennes nedblöta klänning mot.
Elden har börjat spraka och sprider ett varmt sken över hennes hud som inte längre är helt vit utan börjar återfå sin färg. Värmen har fått hennes hår att krusa sig runt ansiktet. Hennes kropp börjar plötsligt skaka okontrollerat och halssenorna syns alltmer. Ansiktet är sammanbitet och hon mumlar för sig själv. Garb och Tóla tittar nervöst på varandra. De tar ut varma stenar ur eldstaden och rullar in dem i linnetyg för att lägga dem mellan fällarna.
”Hon är varm”, säger Garb med ena handen på hennes panna. Han suckar och skakar beklagande på huvudet. Hon är varmare än vad någon borde överleva.
Tóla stirrar på dem båda. Ögonen lyser av skräck då han darrande sträcker fram ena handen och försiktigt drar undan lockarna från sidan på hennes huvud så att öronen blottas. Han drar efter andan.
”Vid Tel min kung.”
Garb drar åt sig sin hand från hennes panna som om han bränt sig på en upphettad ässja. Öronen, aningen längre och spetsiga vid toppen, det är öronen på en alv. Tóla skakar vantroget på huvudet. Att de inte hade sett det tidigare. Nu hade de redan tagit in henne. Lämnade de henne till myndigheterna skulle det bli hennes död. Gjorde de det inte och någon såg henne hemma hos dem skulle det bli dem allas död. Det tredje alternativet var att lämna henne hos alverna, men då fanns det inga garantier på att de själva kommer levande därifrån. Misstroheten och skräcken lyser i männens ögon när de inser det omöjliga i sin situation. Garb kliar sig förstulet i det grånande skägget.
Detta avsnittet slutade också på rätt ställe för att man vill kasta sig över nästa, bra att man får vara nyfiken men oj hade du brådis? Det är några glömda sistabokstäver i de första styckena ;-) Fjärde raden, ta bort citattecken. "som bruket var"="som brukligt var"?
Nu hittar jag ett avslutande citattecken eller? Hon är alldeles blöt... ska sluta och gnälla om dem för jag förstår dem kanske inte och det finns kanske andra skrivregler sen jag gick i skolan ;-) men det är väldigt målande och trevligt skrivet så det känns dumt att hacka sönder texten med kommentarer.