humlan

Han fuktar en trasa och för den varligt över hennes panna. Den är svalare idag, men ännu för hög. Han tittar upp på den tätade träväggen. I år kommer de bli tvungna att göra om arbetet om de inte vill frysa ihjäl då vintern kommer. Kanske skulle de täta med fällar så som hans son hade föreslagit. Skulle vara bra för isolationen så att de kalla vinterstormarna inte skulle sprida sin kyla in i deras hem.

Med en klut droppar han den värmda buljongen på hennes läppar. Några droppar i taget. Hon vågar inte försöka få henne att dricka den, för han vet inte om hon skulle kvävas då. Han tittar intensivt på hennes ögon. Hade han sett dem fladdra till? Långsamt öppnar hon ögonen. De är blå och grumliga, som att hon egentligen inte kan se honom. Hon klipper långsamt med ögonen som för att registrera sin omgivning.
”Vet du vem du är?”
Han får inget svar, för strax där på sluter hon ögonen igen. Drömmer sig bort från smärtan som rister hennes kropp. Såret är sådant som inte syns på utsidan eller kan läkas med örter, men det är inte mindre verkligt för det.

Garb stiger in genom dörren från smedjan och finner Tóla sittande över flickan, viskande. Med ena handen stryker Tóla undan små hårslingor från hennes ansikte. Det ser nästan kärleksfullt ut. Som en fader som försöker locka tillbaka sin dotter till livet. Kanske för att han redan har sett en dotter dö. Han vet hur mycket brodern sörjde den gången då flickebarnet dött i barnsäng. Sedan dess hade han varit blödig. Garb skrattar för sig själv när han inser att de satt sig i en riktig knipa. De skulle aldrig kunna lämna in henne till kungliga gardet.
”Vad ska vi göra med henne?”
”Vi kan inte lämna ut henne.”
Garb tittar förstående på honom och nickar till medhåll.  Sedan avslöjar han något han har gått och funderat på i sedan de upptäckte hennes öron.
”Finns det fler synliga skillnader på alver och människor än öronen?”
”Nej det gör det väl inte.”
”Så om vi ändrar den delen skulle alla tro att hon var människa?”
”Jag förstår inte vad du menar?”
Garb tittar sig omkring, letar efter något att fästa blicken på. Där. En trasig kruka uppe på hyllan. Undrar varför de har den kvar, det kan ju inte vara någon mening med det.
”Vi skulle kunna skära av en del av hennes öron, nu medan hon är medvetslös.”