humlan

Garb iakttar hur de båda, fadern och sonen, klampar in i stugan och släpper in kylan. I hemlighet undrar han om brorsonen verkligen går att lita på. Eftersom det är Tóla son är det inget han kan fråga högt, men själv har han aldrig litat på läkare. De syntes alltid ha något fuffens för sig.

Stugan är sig lik, ingenting synes ha förändrats. Fast en annan atmosfär där inne tycker sig Breasal förnimma. Han tittar sig om kring och ser Garbhán sitta ihopkrupen framför elden, han sitter och viskar till sig själv. Han har blivit galen, det är därför Tóla hämtat honom. Han är på väg att ta stegen fram till Garb då han känner Tólas kraftiga hand på sin axel.
”Son, vi måste veta att vi kan lita på dig?”
”Har han blivit galen kommer det att läcka ut förr eller senare, men ni kan lita på mig far.”
Tóla skakar på huvudet och drar sonen närmare sig. Andas in och tar sats. Om någon någonsin har litat på sin son så var det nu.
”Det är en alv vi behöver hjälp med, att skära av en del av hennes öron.”
”Jag förstår inte.. en alv?”
Breasal skruvar och sträcker på sig, försöker nyfiket titta bakom Garb där tydligen varelsen måste ligga. Tóla lägger handen om hans kind och tvingar honom att istället titta rakt in i faderns ögon.
”Kan vi lita på dig?”
Suget i magen varnar Breasal för att det han nu är på väg att säga kanske inte kommer att vara en bra idé. Han harklar sig för att hitta sin röst igen och sväljer när han inte lyckas förmedla något. Istället nickar han då eftertänksamt. En svart tomhet börjar öppna sig i hans hjärta, som om all världens sorger i samma ögonblick lagts sig över honom. Han går fram, och då han närmar sig reser sig Garb och går bort till Tóla. Framför honom ligger hon, han kan nästan svära på att det är just hon. Flickan som fanns i hans drömmar som barn.