humlan

Hon tittar sig förundrat om i rummet. Väggarna är fyllda av vapen av olika slag. Allt från stora svärd till rustningar för småbarn. Allt verkar vara utfört med minutiös noggrannhet och kärlek. Hon har inget minne av hur hon har hamnat här.  Hon fäster blicken på en särskilt vacker pjäs, men ryggar undan då hon ser inristningarna i den. Runor som hon vet att hon inte borde kunna tyda på en tennskål. Hon hör hur golvplankorna knarrar bakom henne och hur någon muttrar svordomar i mörkret.
”Du är vaken?”
Rösten känns varm och inte helt främmande. Då hon vänder sig om ser hon en ung man i bara hosorna. Det bruna håret står på ända och är halvlångt. Ena kinden är skrynklig efter att ha legat emot någonting. Nyvaken och muttrande står han framför henne och ser undrande ut. I ena handen håller han en ljus linneskjorta. Han skruvar sig under hennes blickar och drar skjortan över huvudet, fastnar med huvudet eftersom han glömt knyta upp den i halsen. Börjar hosta som för att dölja sitt misstag då han får göra om det igen efter att ha knutit upp snörningen i halsen. Hade det inte varit så mörkt hade hon kunnat se honom rodna, men det är något som han tackar Tel för att hon inte kan.
”Har du vatten?”
Hon formar orden långsamt och med ansträngning som om hon inte är van vid att tala. Kanske är hon heller inte det längre efter att ha legat tyst så länge som hon gjort. Då han fortfarande inte rör sig klappar hon sig på halsen och formar orden en gång till. Kanske kan han inte förstå henne? Hon harklar sig och han tittar upp på hennes ögon.
”Ja, vatten, vänta så hämtar jag åt dig.”