humlan

Hon tittar sig omkring i den lilla gläntan i vilken stugan är benägen. Den står inte i mitten, utan i skuggan av ett par höga granar i kanten. En ensam kråka lyfter flaxande från en rödfärgad lönn. Lyftet får den tunna grenen att svaja till, ett löv att faller av och fångas av den virvlande vinden. Hon springer skrattande efter det där det försvinner in mellan träden. Vinden inne mellan träden är för svag för att hålla lövet flygande, så det faller till marken. Hon böjer sig ned, klänningen veckar sig kring hennes fötter och kommer på grund av fukten kännas tyngre då hon reser sig upp igen med det fingrade lövet i fickan.

Hon tittar sig omkring i skogen som har blivit hennes hem eftersom hon fortfarande inte kan minnas varifrån hon kommer eller vem hon är. Hon smakar på namnen de gett henne tills hon kan minnas sitt eget.  Róinseach, liten säl, som en påminnelse om att de hade funnit henne vid sälsjön.

Ibland känns det precis som att hon ska vakna upp ur den dröm som nu har blivit hennes verklighet och minnas sitt liv. Hon undrar om det är hennes egen vilja som hindrar henne från att minnas, som för att skydda henne från sig själv.

Hon lyfter åter upp hinken då hon inser att Garbhán och Tóla väntar på henne och inte kan fortsätta sitt arbete förrän de får sitt kylvatten.

Garbhán tittar vemodigt på sin lillebror. Det hade varit Tólas idé att ge Éiles kläder till flickan. Att se henne i dem verkade ändå smärta honom nu. Garbhán hade framhärdat att hosor och långskjorta inte var en alltför opassande klädsel för en flicka, men Tóla hade stått på sig och gett henne dotterns klänning. Han hade gjort det utan tvekan men med stigande tårar i ögonen då han för första gången såg någon annan i dotterns kläder. De var lite förstora, men det gjorde inte så mycket. Det var värre med stövlar. Róinseachs fötter är mycket mindre än av dotterns hade varit, så det gick inte alls. De skulle bli tvungna att sy ett par till henne innan vintern kom på allvar.

Han ser dotterns klänning komma inbärandes med vatten, men han vet att det är Róinseach och att hon aldrig kommer att bli Éile. Han är en gammal man, med både barn och barnbarn, men han vet att hon kan vara precis lika gammal, kanske till och med dubbelt så gammal som han själv. Han tänker sig att hon måste känna sig förvirrad nu, som en mycket gammal människa i en ung kropp. Faktumet att hon är en alv har de ännu inte berättat för henne, och om Tóla får bestämma ska de heller inte göra det.