äpplen
De gamla, snart brunfärgade äppelskruttarna ligger stilla på bordet, eller den ena står och den andra ligger lutad mot den. Kanske är det så det ska vara med människor också, kan den ena inte stå så måste de andra stå rak för att stötta. Jag vet att det borde vara så, men hur många kan egentligen göra så? Vem orkar vara stark för någon annan om man inte har något att vinna på det?
Undviker du mig? Jag förstår faktiskt ingenting, har jag missuppfattat allt du har sagt till mig, eller allt det du aldrig har sagt till mig egentligen? Är det på grund av det som du inte vill prata med mig? Kanske läste du trots allt mitt inlägg och håller dig undan..
Det är svårt att veta vad som är det bästa att göra, ska jag ställa dig mot väggen och fråga om lövet, eller ska jag låta allting bero? Ibland önskar jag nästan att du skulle ställa mig mot väggen och fråga, så jag med säkerhet visste vad jag redan tror mig veta. Det kan ju vara ett missförstånd..
Härifrån kan jag inte se dig, och undrar i hemlighet om du kan se mig. Är vinkeln så att det som för den ena är dolt är öppet och klart för den andra. Jag brukar räkna mig som smart, men nu förstår jag helt enkelt ingenting alls, speciellt inte varför jag inte bara kan glömma och ignorera det. Jag vill inte att det ska sluta med att någon blir sårad. Jag kan skydda mig själv, är van vid det vid det här laget, men kan jag skydda dig från mig?