humlan

jag vet inte om du kommer läsa detta, eller ens om jag vill att du ska göra det. Troligen har du läst det redan innan jag skrivit klart det och fått upp det på sidan. Du vet mina ord innan de är skrivna på tangentbordet. För du vet mer om mig än någon annan, ändå räcker inte den vetskapen för att avskräcka dig. Ibland hoppas jag att allt är ett missförstånd, för du har aldrig sagt det rätt ut, men jag vet ändå att det inte är det. Det är förvirrande och jag vet helt enkelt inte vad jag ska göra åt det. Här står jag med en outalad vetskap, en som jag får hintar om, men som jag inte kan göra någonting med. Inte dela med någon, för denna någon kanske inte skulle förstå.

Jag står ensam på ett jättestort kullerstenslagt torg, men röda höstlöv som blåser kring mina fötter. Varje löv är den tanke jag har men inte vill fånga. Inte vill sätta under mikroskop för att få reda på vad den betyder. Den tanken är din också, det är dina löv som virvlar runt i vinden. Skillnaden är att du vet vad tanken betyder ner till varje liten atom, du behöver inte fråga dig vad som händer om du stoppar den under lupp. För du vet.  Allt du vill veta är om jag har fångat lövet än. Hur fångade jag det i så fall, plockade jag upp det och vände på det? Luktade jag på det, borstade bort lite jord och stoppade det i munnen? Eller tog jag upp kameran ur högra jeansfickan och tog en bild, en som jag sen tänker gömma längst in i datorn och aldrig skriva ut?