Del 21
Hon öppnar ögonen och inser att hon har missat något i diskutionen för alla blickar är vända mot henne. Långsamt flyttar hon blicken från den ena till den andra.
”Den kungliga svärdsmästaren har beställt svärd till ett helt kompani”, upprepar Tóla.
Hon förstår inte riktigt vad det innebär, men eftersom Garbhán sitter och ler som ett litet barn måste det vara något bra.
”Jag sa att vi kan ta upp reven idag, så att de hinner sätta igång med beställningen.”
Hon nickar till svar åt Breasal. Självklart ska de göra det. Hon har ännu inte sett sjön med egna ögon och länge velat gå dit. Från det Breasal har berättat för henne måste det vara en mycket vacker och stilla plats. Hon kan nästan se den framför sig. Det är inte långtifrån at hon även kan höra vågornas stilla kluckande mot båtkanten, trots att hon aldrig suttit i den. Hon vet precis hur årorna kommer att gnissla.
”Det är underbart”, utbrister Róinseach då hon sitter i den lilla ekan på det guppande vattnet medan Breasal knuffar ut den. Försiktigt släpper sanden sitt byte med ett skrapande ljud mot durken. Två steg till och ett jättekliv så är också han i båten. Den gungar till under hans tyngd.
Solens strålarsjunker och kastar glittrande strålar på det levande vattnet. Glimtar av en föreställning i guld och kluckande tystnad. Breasal har bett henne att sköta årorna medan han själv lyfter reven ur vattnet.
De samtalar lågmält, av tradition och eftersom de är fyllda av den mättande tystnaden. Respekten för vattnet är stor då de vet att det med lätthet skulle kunna svälja dem båda och släcka deras liv.
Det är tystna, men inte allvar. Tonen dem emellan är retsam. De är främlingar som tror att de har känt varandra alltid. Bror och syster. Eller?