humlan

Róin stirrar chockat på honom, klipper med ögonen och ångrar sina ord. Varför hade hon retat honom och frågat honom om hans kärestor i byn? Hon hade ju inte menat något med det och Breasals allvar skrämmer henne. Som en våt hund ruskar hon på sig som för att bli av med minnet av hans and på hennes. Den stöt som hade gått igenom henne då kontakten mellan hand hud och hennes skapades skakar henne från djupet. Det är fel. Hon känner att det är orätt och hoppas för sig själv att det aldrig kommer ske igen. Storebror.

Det är under stilla tystnad de båda går mot stugan. Ganska snabbt är hon ensam då Breasal bestämmer sig för att vika av in mot staden istället för att följa henne. Järnringen han har trätt de två ålarna på ligger mellan Róinseachs fingrar. Hon håller de båda slemmiga djuren så långt ifrån kroppen hon bara kan. Hon vill inte ha dem i kontakt med klänningstyget. Hon kan känna igen djuren som någonting hon har ätit hos bröderna. Det var innan hon sett dem levande, eller med den slemmiga hinnan som täcker dess mörkgråa kropp. Grodyngel. Förväxta grodyngel, det är vad de ser ut som tänker hon samtidigt som hon inser att hon utan järnringen inte skulle ha haft en chans att hålla fast de slingrande kropparna. Hal som en ål, ytterligare en sak hon inte hade förstått vad de menat med. Nu vet hon.

Stigen framför henne slingrar sig fram och är lång och krokig. Hon vet vägen, men inte från att själv ha gått den utan för att Breasal så många gånger har beskrivit den. Vissa delar minns hon från närde gick ner till sjön. Hennes minne verkar bra så länge det inte är något om hänt innan bröderna hittade henne.

Då hon närmar sig stugan kan hon höra brödernas febrila hamrande. I huvudet dyker bilden av en kulhammare upp. Hjälmar, tänker hon då dörren slår igen bakom henne. Smällen får hamrandet att avstanna och en sotig Garbhán att komma ut ur smedjan torkandes sina händer på förklädet.
”Kommer du ensam?”