humlan

Tårarna vill inte sluta rinna. Jag minns knappt längre varför de började falla från första början, men att få dem att sluta käns alltför svårt. Sakta rinner dropar de ned, fastnar i mina ögonfransar och strimmar mina kinder. Ingen är vacker då den gråter, men just nu gör det för ont för att inte låta dem falla.

Varför? Så många frågor men ingen som vill svara. Du, så mycket jag vill berätta, men ingen som orkar lyssna längre.

Så många som har försvunnit som jag vill ha tillbaka. Så lite jag förstår..

Som en damm  låter jag mig fyllas innan fördämmningarna slutligen  brister. Ibland frågar jag mig själv om jag försöker spara mina tårar till någonting.

Du, som inte ens vet att du existerar i mitt huvud varje dag och natt. Varje sekund. Varje hjärtslag som får tårarna att rinna för dig som inte ens vet att du finns.
Jag vet inte hur du nästlade dig in med ditt skratt i mina tankar. Hur kan du få mig att minnas varje liten rörelse? Varför minns jag dina fingrar i mitt blixtlås?
Ring mig eller låt mig glömma dig..