humlan

De båda männen lyfter försiktigt flickan ur ekan där den har blivigt uppdragen på andra sidan sjön. Den ena håller en hand under flickans huvud för att stödja hennes nacke. Den andra mannen bär henne, lutad mot sin kropp. De puttar upp dörren in till stugan och backar in i rummet.
”Tóla, framför brasan, hon är så kall.”Då de varsamt placerat henne på fårskinnsfällarna framför brasan utbryter en febril aktivitet. Garb hukar sig vid den öppna spisen och späntar snabbt upp smala stickor till att få fart på elden med. Kniven skär i virket som genom gelé som bara delar sig då man rör vid den. Den är vass nog att inte fastna vid varje knast, men ändå känns det som att arbetet tar en evighet. Han svär över att de inte förberett en eld kvällen innan så som bruket var.
”Vad ska vi göra med henne? Hon är alldeles blöt.”
”Du får klä av henne och trä på henne en torr tunika istället.”Tóla ser sig om i rummet. Knäna knakar då han reser sig upp från huk. Han drar handen genom det gråa skägget och tänker för sig själv att detta var ett tillfälle då det inte finns annan råd än att göra så som Garb sagt. Han tycker inte att det känns rätt, men det är flickans liv som står på spel. Två lång kliv över golvet så är han borta vid linneskåpet. Det är deras moder som låtit göra det för många, många år sedan.  Tar en långskjorta som han sedan snabbt byter ut hennes nedblöta klänning mot.

Elden har börjat spraka och sprider ett varmt sken över hennes hud som inte längre är helt vit utan börjar återfå sin färg. Värmen har fått hennes hår att krusa sig runt ansiktet. Hennes kropp börjar plötsligt skaka okontrollerat och halssenorna syns alltmer. Ansiktet är sammanbitet och hon mumlar för sig själv. Garb och Tóla tittar nervöst på varandra. De tar ut varma stenar ur eldstaden och rullar in dem i linnetyg för att lägga dem mellan fällarna.
”Hon är varm”, säger Garb med ena handen på hennes panna. Han suckar och skakar beklagande på huvudet. Hon är varmare än vad någon borde överleva.

Tóla stirrar på dem båda. Ögonen lyser av skräck då han darrande sträcker fram ena handen och försiktigt drar undan lockarna från sidan på hennes huvud så att öronen blottas. Han drar efter andan.
”Vid Tel min kung.”

Garb drar åt sig sin hand från hennes panna som om han bränt sig på en upphettad ässja. Öronen, aningen längre och spetsiga vid toppen, det är öronen på en alv. Tóla skakar vantroget på huvudet. Att de inte hade sett det tidigare. Nu hade de redan tagit in henne. Lämnade de henne till myndigheterna skulle det bli hennes död. Gjorde de det inte och någon såg henne hemma hos dem skulle det bli dem allas död. Det tredje alternativet var att lämna henne hos alverna, men då fanns det inga garantier på att de själva kommer levande därifrån. Misstroheten och skräcken lyser i männens ögon när de inser det omöjliga i sin situation. Garb kliar sig förstulet i det grånande skägget.

Tyst ligger vattnet runt den lilla trä ekan. Knappast en krusning på ytan bryter speglingarna av de höga granarna som synes titta ner på sjön. Två män, bröder sitter i den lilla ekan. Den äldre av dem, låter årtagen lätt klyva det stilla vattnet. Inte ens vinden kan höras viskande i säven. Den yngre mannen plockar med vana händer tyst upp ålreven. Tunna tvinnade snören med krokar. Han stannar vid varje krok och grimaserar då han ser den lilla fiskbiten sitta kvar på kroken. Vattnet har fått den att svälla upp och den luktar redan. Fingrarna börjar dra i den, men den sitter hårt. När han slutligen får loss den uppsvällda biten slänger han ned den i vattnet en bit bort. Plopp. Ringarna sprider sig tills de dör ut mot båtens sida. Han suckar och sätter fast kroken i den lilla trälådan med fåror för varje krok.

Garbhán som sitter vid årorna ror båten baklänges för att underlätta för sin bror Tóla som balanserar den lilla krokförsedda lågan på sitt knä och båtkanten. Uppmärksamheten har Garbhán riktad mot Tólas händer. Ett enda felaktigt årtag kan med krokarna slita upp broderns händer. Det gäller att vara försiktig.

Tóla drar upp reven krok för krok. Kommer till en av de tyngder som har fått reven att ligga längst nere på sjöbotten. Han låter lärkhuvudet vikas utåt så att knopen faller av järnringen. Plötsligt nickar Tóla leende mot den andra mannen som nickar tillbaka och med årorna låter ekan stanna. Mycket sakta fortsätter Tóla att dra i snöret och känner ur det rycker till. Garbhán tillåter sig att titta sig omkring. Där.
”Tóla, vad är det som ligger där borta vid sjökanten?”
”Vänta, stilla nu. Snart har vi den…”
Garbhán fortsätter att stirra på vad som sakteligen mer och mer liknar en människa allt eftersom solen börjar stiga på horisonten. En människa som är intrasslad i någonting grönt.
”Vi måste ro in för att se vad det är för något. Jag tror det kan vara en flickunge”, säger Garbhán oroligt. Som svar skakar bara Tóla bara på huvudet och fortsätter att koncentrerat hålla isär krokarna. En krok i varje skåra. Av med fiskbiten. Plopp. Mörknad tråd ligger i ordnad oordning i lådan. Garbhán vänder ögonen mot båtaktern.
”Lägg ner lådan på vattenytan så du inte får några krokar i fingrarna för nu ror vi in och tittar på vad det är i det där byltet.”
Han tittar utmanande på brodern när han med överdriven tydlighet tar sats som för att ro framåt. Tóla sätter upp händerna som i försvar innan han låter lådan falla ned på vattnet.

De är inne vid stranden på tre kraftiga årtag och då ekan tar i botten hoppar Tóla av för att dra upp båten den sista biten. Garbhán har redan lyckats ta sig bort till byltet och på huk böjt sig över det. Det är en flicka. Hon ligger som en död i en vacker grön klänning. Hon är halvvägs nerhasad i vattnet och under de slutna ögonen syns en blånad på ena kinden. Han låter två fingrar ligga mot hennes kalla hals strax under hakan. Huden är mycket blek, men han kan känna en svag puls under sina fingertoppar. Han klappar till henne lite lätt på kinden och får inget svar. Tar tag i hennes axel och ruskar henne lätt. Ögonen fortsätter att vara slutna och inte ett ljud undslipper hennes läppar.