humlan

Flickan Som Är Snäll, är fasaden till Flickan Som leker. Fastän hon är en tidigare riktigt flicka. Det är bara några år sedan Flickan Som Är Snäll dog och Flickan Som Leker föddes ur askan. Att ett byte skedde där är det ingen som vet, utom Flickan Som är Kär, fast inte heller hon vet om att Flickan Som Leker existerar. Bara att Flickan Som Är Snäll inte finns.

Flickan Som Är Snäll var också Flickan Som Är Feg. Skillnaden är att Flickan Som Är Feg inte dog med Flickan Som Är Snäll utan lever kvar, dold och gömd, kanske också tillfälligt bortglömd. Av alla. Ibland smyger hon sig fram och överraskar dem som henne träffar, för alla tror sig känna Flickan Som Leker redan när de ser henne. Fast de ser ju aldrig Flickan Som leker, utan bara fasaden.

De gamla, snart brunfärgade äppelskruttarna ligger stilla på bordet, eller den ena står och den andra ligger lutad mot den. Kanske är det så det ska vara med människor också, kan den ena inte stå så måste de andra stå rak för att stötta. Jag vet att det borde vara så, men hur många kan egentligen göra så? Vem orkar vara stark för någon annan om man inte har något att vinna på det?

Undviker du mig? Jag förstår faktiskt ingenting, har jag missuppfattat allt du har sagt till mig, eller allt det du aldrig har sagt till mig egentligen? Är det på grund av det som du inte vill prata med mig? Kanske läste du trots allt mitt inlägg och håller dig undan..

Det är svårt att veta vad som är det bästa att göra, ska jag ställa dig mot väggen och fråga om lövet, eller ska jag låta allting bero? Ibland önskar jag nästan att du skulle ställa mig mot väggen och fråga, så jag med säkerhet visste vad jag redan tror mig veta. Det kan ju vara ett missförstånd..

Härifrån kan jag inte se dig, och undrar i hemlighet om du kan se mig. Är vinkeln så att det som för den ena är dolt är öppet och klart för den andra. Jag brukar räkna mig som smart, men nu förstår jag helt enkelt ingenting alls, speciellt inte varför jag inte bara kan glömma och ignorera det. Jag vill inte att det ska sluta med att någon blir sårad. Jag kan skydda mig själv, är van vid det vid det här laget, men kan jag skydda dig från mig?

kommentar anna: han lät ung o snygg på telefon.

så vi kommer till öresundsverkat, för att lyssna på en kille, vid namn karl-johan (namnet är hemskt), som lät snygg o ung på telefon. När vi kommer dit möts vi av en lång kille i obestämbarålder, med aptjockt hår. Lite grann som en kastanjefärgad persisk matta. Han är från en obestämd plats, som inte är malmö, för han låter rolig när han öppnar munnen, inte långsam som en äkta skånging, inte heller käck o glad som en göteborgare. Överläppen är tunnare än underläppen, och har har lite underbett, tänderna är dock väldigt vita. På benen har han mörka moderna stuprörs jeans så pass tajta att jag inte kunde låta bli att undra om han inte egentligen är en tjej (annars måste han gömt vissa saker väldigt väl). Vitblårandig uppknäppt skjorta. Smal över axlarna och med ett mycket feminint sätt att sitta. Inte med benen i kort, men vinklade innåt mot varandra, tårna innåt. Stora ögon med långa ögonfransar, lite som en ko som tuggar på gräs i sommarvärme.

fråga ida: var han nu så snygg som du tänkte dig?
svar anna: jaaaahahajaaa (darrar på fösten och ler fåning)