Del 22
”Det vet du att jag inte har”, säger han sårat och drar sedan sin hand till sig.
Den hade varit så oerhört mjuk. Kall och liten som ett barns, fast med längre fingrar än på ett barn. Smeksamt tittar han på den igen och önskar att han haft modet att röra vid den igen.
Róin stirrar chockat på honom, klipper med ögonen och ångrar sina ord. Varför hade hon retat honom och frågat honom om hans kärestor i byn? Hon hade ju inte menat något med det och Breasals allvar skrämmer henne. Som en våt hund ruskar hon på sig som för att bli av med minnet av hans and på hennes. Den stöt som hade gått igenom henne då kontakten mellan hand hud och hennes skapades skakar henne från djupet. Det är fel. Hon känner att det är orätt och hoppas för sig själv att det aldrig kommer ske igen. Storebror.
Det är under stilla tystnad de båda går mot stugan. Ganska snabbt är hon ensam då Breasal bestämmer sig för att vika av in mot staden istället för att följa henne. Järnringen han har trätt de två ålarna på ligger mellan Róinseachs fingrar. Hon håller de båda slemmiga djuren så långt ifrån kroppen hon bara kan. Hon vill inte ha dem i kontakt med klänningstyget. Hon kan känna igen djuren som någonting hon har ätit hos bröderna. Det var innan hon sett dem levande, eller med den slemmiga hinnan som täcker dess mörkgråa kropp. Grodyngel. Förväxta grodyngel, det är vad de ser ut som tänker hon samtidigt som hon inser att hon utan järnringen inte skulle ha haft en chans att hålla fast de slingrande kropparna. Hal som en ål, ytterligare en sak hon inte hade förstått vad de menat med. Nu vet hon.
Stigen framför henne slingrar sig fram och är lång och krokig. Hon vet vägen, men inte från att själv ha gått den utan för att Breasal så många gånger har beskrivit den. Vissa delar minns hon från närde gick ner till sjön. Hennes minne verkar bra så länge det inte är något om hänt innan bröderna hittade henne.
Då hon närmar sig stugan kan hon höra brödernas febrila hamrande. I huvudet dyker bilden av en kulhammare upp. Hjälmar, tänker hon då dörren slår igen bakom henne. Smällen får hamrandet att avstanna och en sotig Garbhán att komma ut ur smedjan torkandes sina händer på förklädet.
”Kommer du ensam?”
Del 21
Hon öppnar ögonen och inser att hon har missat något i diskutionen för alla blickar är vända mot henne. Långsamt flyttar hon blicken från den ena till den andra.
”Den kungliga svärdsmästaren har beställt svärd till ett helt kompani”, upprepar Tóla.
Hon förstår inte riktigt vad det innebär, men eftersom Garbhán sitter och ler som ett litet barn måste det vara något bra.
”Jag sa att vi kan ta upp reven idag, så att de hinner sätta igång med beställningen.”
Hon nickar till svar åt Breasal. Självklart ska de göra det. Hon har ännu inte sett sjön med egna ögon och länge velat gå dit. Från det Breasal har berättat för henne måste det vara en mycket vacker och stilla plats. Hon kan nästan se den framför sig. Det är inte långtifrån at hon även kan höra vågornas stilla kluckande mot båtkanten, trots att hon aldrig suttit i den. Hon vet precis hur årorna kommer att gnissla.
”Det är underbart”, utbrister Róinseach då hon sitter i den lilla ekan på det guppande vattnet medan Breasal knuffar ut den. Försiktigt släpper sanden sitt byte med ett skrapande ljud mot durken. Två steg till och ett jättekliv så är också han i båten. Den gungar till under hans tyngd.
Solens strålarsjunker och kastar glittrande strålar på det levande vattnet. Glimtar av en föreställning i guld och kluckande tystnad. Breasal har bett henne att sköta årorna medan han själv lyfter reven ur vattnet.
De samtalar lågmält, av tradition och eftersom de är fyllda av den mättande tystnaden. Respekten för vattnet är stor då de vet att det med lätthet skulle kunna svälja dem båda och släcka deras liv.
Det är tystna, men inte allvar. Tonen dem emellan är retsam. De är främlingar som tror att de har känt varandra alltid. Bror och syster. Eller?
när världen rasar samman
Har du ens tagit dig tid att läsa mailet än? troligen inte, jag vet inte ens om jag bryr mig längre. Hur kan du göra såhär mot mig? efter allt jag har gjort för dig de senaste åren, efter all den tid jag har oroat mig och försökt hjälpa dig, efter all den tiden vi har skrattat tillsammans, kan du inte hjälpa mig nu? kan du inte försöka förstå? Eller åtminstonde försöka bry dig. Jag kan inte kräva att du ska förstå, men du borde åtminstonde ge mig en chans att förklara! Fråga mig något, be mig berätta, LÅTSAS ÅTMINSTONDE!!
För det är egentligen inte jag som har gjort fel, det är du, och det vet du. Alla vet det. Ingen kan fatta att jag stått ut med din skit såhär länge, men nu måste jag ha dig, du måste finnas där för mig. Snälla..
Det gör ont att inte gråta
Tårarna vill inte sluta rinna. Jag minns knappt längre varför de började falla från första början, men att få dem att sluta käns alltför svårt. Sakta rinner dropar de ned, fastnar i mina ögonfransar och strimmar mina kinder. Ingen är vacker då den gråter, men just nu gör det för ont för att inte låta dem falla.
Varför? Så många frågor men ingen som vill svara. Du, så mycket jag vill berätta, men ingen som orkar lyssna längre.
Så många som har försvunnit som jag vill ha tillbaka. Så lite jag förstår..
Som en damm låter jag mig fyllas innan fördämmningarna slutligen brister. Ibland frågar jag mig själv om jag försöker spara mina tårar till någonting.
Du, som inte ens vet att du existerar i mitt huvud varje dag och natt. Varje sekund. Varje hjärtslag som får tårarna att rinna för dig som inte ens vet att du finns.
Jag vet inte hur du nästlade dig in med ditt skratt i mina tankar. Hur kan du få mig att minnas varje liten rörelse? Varför minns jag dina fingrar i mitt blixtlås?
Ring mig eller låt mig glömma dig..