man tycker olika
kommentar anna: han lät ung o snygg på telefon.
så vi kommer till öresundsverkat, för att lyssna på en kille, vid namn karl-johan (namnet är hemskt), som lät snygg o ung på telefon. När vi kommer dit möts vi av en lång kille i obestämbarålder, med aptjockt hår. Lite grann som en kastanjefärgad persisk matta. Han är från en obestämd plats, som inte är malmö, för han låter rolig när han öppnar munnen, inte långsam som en äkta skånging, inte heller käck o glad som en göteborgare. Överläppen är tunnare än underläppen, och har har lite underbett, tänderna är dock väldigt vita. På benen har han mörka moderna stuprörs jeans så pass tajta att jag inte kunde låta bli att undra om han inte egentligen är en tjej (annars måste han gömt vissa saker väldigt väl). Vitblårandig uppknäppt skjorta. Smal över axlarna och med ett mycket feminint sätt att sitta. Inte med benen i kort, men vinklade innåt mot varandra, tårna innåt. Stora ögon med långa ögonfransar, lite som en ko som tuggar på gräs i sommarvärme.
fråga ida: var han nu så snygg som du tänkte dig?
svar anna: jaaaahahajaaa (darrar på fösten och ler fåning)
foto
så har man fått lite betyg till... foto gick jättebra, fast jag hade inte förväntat mig annat än mvg, som vanligt då när det gäller mig. Men man kan alltid vara lite pirrig precis innan man vet om det är som det borde vara. Tänk om läraren bara har satt ett vg?? men jag fick mitt mvg och jättebra omdömme i övrigt och massor med beröm för mina bilder :)
lycklig eller bara rädd?
aaaararrrhhhhggg
haha, ja så var mitt liv en fullständig soppa igen, vem vet vad det är jag håller på med. Det finns någon som jag vet har alla möjligheter att såra mig om han skulle få för sig att det är vad han vill. Vilket gör mig livrädd, för jag vill inte bli sårad, vill inte gå vidare och vill ingenting besluta. Jag vill bara leva i sekunden som är just nu, drömma mig bort och hoppas att allt kommer bli bra, att han kanske ringer ikväll och att jag kommer sitta leende istället för att känna mig bortglömd som den ensamma vanten på gatan.
Jag kan fortfarande inte förstå att jag låtit honom komma tillräckligt långt in på mig för att överhuvudtaget kunna såra mig, men jag tittade väl åt ett annat håll just då. Jag vet inte om jag ska vara rädd eller lycklig, för jag vet inte vad han vill eller vad jag vill. Jag vet att jag vill träffa honom ikväll och hoppas som fan att han ringer, annars får jag göra det. Ibland vill jag bara fråga honom ifall han inte kan hugga snabbt så att jag kan läka om det är vad han tänker göra, istället för att hålla kniven plågsamt intryckt mellan revbenen, men ännu inte genom huden. Snälla någon, rädda mig från mig själv innan jag gör något jättedumt.
Hoppas att han ringer och säger att han kommer till mig ikväll, eller att han inte ringer och istället bara dyker upp... bara jag får se honom, kyssa hans axel, smaka på honom och köra in näsan i hans hår som luktar percis som bara han kan göra... snälla
haha, ja så var mitt liv en fullständig soppa igen, vem vet vad det är jag håller på med. Det finns någon som jag vet har alla möjligheter att såra mig om han skulle få för sig att det är vad han vill. Vilket gör mig livrädd, för jag vill inte bli sårad, vill inte gå vidare och vill ingenting besluta. Jag vill bara leva i sekunden som är just nu, drömma mig bort och hoppas att allt kommer bli bra, att han kanske ringer ikväll och att jag kommer sitta leende istället för att känna mig bortglömd som den ensamma vanten på gatan.
Jag kan fortfarande inte förstå att jag låtit honom komma tillräckligt långt in på mig för att överhuvudtaget kunna såra mig, men jag tittade väl åt ett annat håll just då. Jag vet inte om jag ska vara rädd eller lycklig, för jag vet inte vad han vill eller vad jag vill. Jag vet att jag vill träffa honom ikväll och hoppas som fan att han ringer, annars får jag göra det. Ibland vill jag bara fråga honom ifall han inte kan hugga snabbt så att jag kan läka om det är vad han tänker göra, istället för att hålla kniven plågsamt intryckt mellan revbenen, men ännu inte genom huden. Snälla någon, rädda mig från mig själv innan jag gör något jättedumt.
Hoppas att han ringer och säger att han kommer till mig ikväll, eller att han inte ringer och istället bara dyker upp... bara jag får se honom, kyssa hans axel, smaka på honom och köra in näsan i hans hår som luktar percis som bara han kan göra... snälla
lycklig
Så bara iser man en dag att allt kan gå fel. Det är egentligen inte klokt. I hemlighet undrar jag vad jag tänkte på när jag begick mina klassiska misstag, men för tillfället är jag bara så otroligt lycklig att jag inte kan bry mig om det. Sjuk egentligen, och eftersom jag inte ens är helt säker på vad jag själv känner och vill, och definitivt inte säker på vad han vill, så lämnar jag det därhän. Tills vidare ska jag inte skriva något mer. Kanske är jag lycklig lite längre den här gången :)
I sitt perfekta hem i sin perfekta värld
hon smetar på läppstift från en postorderaffär
ja hon är vacker när hon ler,
ja hon är vacker när hon ler
det finns ingen i världen som ler
för lögner som är bra
de är en hemlighet
(Thåström)
Idag är det 368 dagar sen min pappa fick bekräftat att han var sjuk, och det verkar ju som om han är frisk nu. Fast ändå känner man oron gnaga varje gång han är inne på en undersökning, tänk om han har fått ett återfall.
I sitt perfekta hem i sin perfekta värld
hon smetar på läppstift från en postorderaffär
ja hon är vacker när hon ler,
ja hon är vacker när hon ler
det finns ingen i världen som ler
för lögner som är bra
de är en hemlighet
(Thåström)
Idag är det 368 dagar sen min pappa fick bekräftat att han var sjuk, och det verkar ju som om han är frisk nu. Fast ändå känner man oron gnaga varje gång han är inne på en undersökning, tänk om han har fått ett återfall.
barfotabarn
Ibland kan jag inte fatta att du inte finns kvar längre. Du som alltid log, som alltid hoppade istället för att gå, du som jag aldrig har sett med skor på fötterna. Det finns saker som händer andra, coh folk man inte känner men aldrig någon som dig älvan.
I söndagskväll dog en kompis till mig i en dykolycka. Två tjejer gick ner tillsammans i vattnet, men bara en kom upp igen. För alltid kommer jag älska dig Aili!!
I söndagskväll dog en kompis till mig i en dykolycka. Två tjejer gick ner tillsammans i vattnet, men bara en kom upp igen. För alltid kommer jag älska dig Aili!!
Cancer
Jag har inte tänkt på det tidigare, men det är så otroligt ofta omgivningen pratar om cancer. Någon håller på med en insamling, galor åt höger och vänster, senste behandlingstyperna och så vidare. Tidigare kändes det naturligt att det var så och jag tänkte aldrig på det. Nu märker jag varje gång någon nämner det, och jag vill inte höra mer. Stänger öronen och hoppas att ingen ska märka att jag slutat lyssna för längesedan.
I skolan var det några som redovisade om bröstcancer. Jag var tvungen att lyssna, men kunde inte låta bli att sitta och irritera mig på felen de skrivit. Hur de utelämnat det som var viktigast. Bara förklarat det absolut kallaste, rakt åp sak faktan, och sen ha fel i så många påstående om cytostatica och de psykiskatrauman som det innebär att få cancer. Ville skrika till dem att allt inte är en dans på rosor. Att tappa håret ärdet minst viktiga. att det värsta inte är de egentliga biverkningarna av medicineringen utan den ständiga rädslan för vad som ska hända.
Det är idag 3115 dagar sen min pappa fick bekräftat att han hade cancer. Vad han hade fått var tydligtn mycket ovanligt och drabbade främst äldre pensionerer. Pappa är inte ens femtio än. Den dagen visste jag att någonting var fel. Jag hade precis kommit hem från Spanien där jag varot med en del av klassen på språkinlärning. När jag blev hämtad satt både mamma och pappa i bilen, normalt skulle en av dem ha hämtat. Jag visste då sedan innan att han hade tagit tester, men de hade inte hittat något och de trodde han var frisk. Så på det absolut sista testet de gjorde, hittade läkarna något. Mantelcellslymfom cancer. Senare sa pappa åt mig att inte kolla upp vad det innebar. Absolut inte söka påd et på nätet. Det gjorde jag inte heller då. Tur var det, för idag så vet jag vad det står om det hela.
- Dåliga överlevnadschanser
- Stora återfallsrisker
- Många stamcellstansplantationer
För fem år sedan fanns det inget botemedel alls. Blev du sjuk så dog du innom tre år. Idag finns det behandling som funkar, emn man vet inte hur långsiktigt det resultatet blir.
Jag kan inte fatta hur vi, familjen tog oss igenom detta. Lillebror som nästan slutade prata med familjen, mamma som alltid grät. Pappa, han som egentligen måste ha haft det värst som försökte lugna oss alla. Han tappade håret. Sov hela dagarna för att han inte kunde sova på nätterna. Kräktes efter varje behandling. Blev otrevlig och grining. Retade sig på småsaker. Tappade all fysisk styrka. Under de 197 dagar han fick större delan av sina behandlingar saknade jag honom hela tiden. För han var inte sig själv.
Nu är han tillbaka. Tillfälligt fri från cancern, kanske blir han friskförklarad om han inte fått några återfall de närmaste fem åren. Han tränar nu vattengympa, så självfallet så mobbar vi honom för det :p
Det är konsigt att man kan sakna någon som inte har varit borta i egentlig mening. men pappa försvinn aldrig!
I skolan var det några som redovisade om bröstcancer. Jag var tvungen att lyssna, men kunde inte låta bli att sitta och irritera mig på felen de skrivit. Hur de utelämnat det som var viktigast. Bara förklarat det absolut kallaste, rakt åp sak faktan, och sen ha fel i så många påstående om cytostatica och de psykiskatrauman som det innebär att få cancer. Ville skrika till dem att allt inte är en dans på rosor. Att tappa håret ärdet minst viktiga. att det värsta inte är de egentliga biverkningarna av medicineringen utan den ständiga rädslan för vad som ska hända.
Det är idag 3115 dagar sen min pappa fick bekräftat att han hade cancer. Vad han hade fått var tydligtn mycket ovanligt och drabbade främst äldre pensionerer. Pappa är inte ens femtio än. Den dagen visste jag att någonting var fel. Jag hade precis kommit hem från Spanien där jag varot med en del av klassen på språkinlärning. När jag blev hämtad satt både mamma och pappa i bilen, normalt skulle en av dem ha hämtat. Jag visste då sedan innan att han hade tagit tester, men de hade inte hittat något och de trodde han var frisk. Så på det absolut sista testet de gjorde, hittade läkarna något. Mantelcellslymfom cancer. Senare sa pappa åt mig att inte kolla upp vad det innebar. Absolut inte söka påd et på nätet. Det gjorde jag inte heller då. Tur var det, för idag så vet jag vad det står om det hela.
- Dåliga överlevnadschanser
- Stora återfallsrisker
- Många stamcellstansplantationer
För fem år sedan fanns det inget botemedel alls. Blev du sjuk så dog du innom tre år. Idag finns det behandling som funkar, emn man vet inte hur långsiktigt det resultatet blir.
Jag kan inte fatta hur vi, familjen tog oss igenom detta. Lillebror som nästan slutade prata med familjen, mamma som alltid grät. Pappa, han som egentligen måste ha haft det värst som försökte lugna oss alla. Han tappade håret. Sov hela dagarna för att han inte kunde sova på nätterna. Kräktes efter varje behandling. Blev otrevlig och grining. Retade sig på småsaker. Tappade all fysisk styrka. Under de 197 dagar han fick större delan av sina behandlingar saknade jag honom hela tiden. För han var inte sig själv.
Nu är han tillbaka. Tillfälligt fri från cancern, kanske blir han friskförklarad om han inte fått några återfall de närmaste fem åren. Han tränar nu vattengympa, så självfallet så mobbar vi honom för det :p
Det är konsigt att man kan sakna någon som inte har varit borta i egentlig mening. men pappa försvinn aldrig!
20060324
så kan jag vara lugn igen. scoutbarnet vars pappa jag var kåt på har slutat. Lika bara kanske men jag kan inte låtabli att känna mig lite besviken. Ibland så inser man att någon annan har kolla på vad man gör och hindrar en innan man gör bört sig totalt.
Så har jag äntligen blivit klar med min fotodokumentation av Max. Den blev verkligen supersnygg.. Det enda jag kan känna är lite fel är att mer än en har trott att han är en tjej. Tror inte han blir så glad för det. Det är nog bara för att han är så tunn och har ganska långt hår. Super snygging alltså. Fattar inte varför alla tjejerna inte bara faller för honom. haha... säger jag då som är hans syrra, tror knappast att jag kan vara helt objektiv. menmen
Om bara ett litet tag är det dynggrepen, o vi ska fan i mig klå de andra :p kan ju knappast låta någon annan vinna efter att vi har vunnit de senaste två åren, och innan dess vann vi trapperyxan två år i rad, alltså, vi måste försvara vårt rykte.
Ingen har vunnit så många gånger som vi har, men jag vet inte riktigt vad jag tar mig till om resten av laget inte fattar allvaret och ser till att vi vinenr. De har aldrig vunnit, så det har ingen titel att försvara, jag har som sagt vunnit fyra gånger o kommit tvåa en gång för fem år sedan, jag MÅSTE försvara lagets placering, speciellt mot digger o mansikka. önska oss lycka till
Så har jag äntligen blivit klar med min fotodokumentation av Max. Den blev verkligen supersnygg.. Det enda jag kan känna är lite fel är att mer än en har trott att han är en tjej. Tror inte han blir så glad för det. Det är nog bara för att han är så tunn och har ganska långt hår. Super snygging alltså. Fattar inte varför alla tjejerna inte bara faller för honom. haha... säger jag då som är hans syrra, tror knappast att jag kan vara helt objektiv. menmen
Om bara ett litet tag är det dynggrepen, o vi ska fan i mig klå de andra :p kan ju knappast låta någon annan vinna efter att vi har vunnit de senaste två åren, och innan dess vann vi trapperyxan två år i rad, alltså, vi måste försvara vårt rykte.
Ingen har vunnit så många gånger som vi har, men jag vet inte riktigt vad jag tar mig till om resten av laget inte fattar allvaret och ser till att vi vinenr. De har aldrig vunnit, så det har ingen titel att försvara, jag har som sagt vunnit fyra gånger o kommit tvåa en gång för fem år sedan, jag MÅSTE försvara lagets placering, speciellt mot digger o mansikka. önska oss lycka till
Attraktion
Måndag, igen. Segaste dagen i skolan, den jobbigaste kvällen med scouterna och dessutom, han, som är gammal som gatan. Vad tänker jag på egentligen?
Han –jag kommer faktiskt inte ihåg vad han heter– är pappa till ett av scoutbarnen. Jag ser honom och börjar genast tänka: ”jag är inte kåt på honom…” varav den andra tanken blir: ”undrar om han är attraherad av mig…?” som genast åtföljs av: ”nej fan, så får jag ju inte tänka…” så fort jag insett vad jag hade i tankarna.
Den här mannens son, är närmre mig i ålder. Ändå vet jag att det är något farligt varje gång jag ser honom –inte sonen då alltså utan pappan–. Det är något speciellt med honom som får en att tänka på saker man inte borde. Kanske är det blicken i hans ögon –som är inramade av kråksparkar–, men egentligen så tror jag inte det. Är det hans hållning när han står och väntar? Kläderna som hänger från hans breda axlar –vet egentligen inte om hans axlar är breda, man jag tänker mig ändå dem som det– nej jag tror faktiskt jag vet vad det är, hans ena mungipa som alltid synes le, hur allvarligt någonting ändå är.
Han tycks intresserad då han bland ledarna bara snackar med mig om det är något. Alltid tittar på mig. Det hela började för några veckor sedan på ett föräldramöte, när jag märke honom för att han tycktes flörta med mig. Sökte ögonkontakt och blinkade. Hela hans kroppsspråk egentligen talade om att han var intresserad, och när någon är intresserad av dig, blir du nyfiken. Han borde veta hur gammal jag är med tanke på att vi vid det mötet snackade om vad vi höll på med, och jag går ju i skolan.
Jag får erkänna att jag har funderat på att ha sex med honom, och hoppas på att attraktionen försvinner. Däremot så tar jag alltid mitt förnuft tillfånga mycket tidigt i sådana funderingar. Han är MINST dubbelt så gammal som jag!
Det är ingenting man vill erkänna att det händer. Vad gör man egentligen, och hur kan man ens bli attraherad av någon som är så mycket äldre än en själv? HJÄLP!!!
Offpist
om att strypa sig själv
varför är det ingen som hindrar mig, jag vet att det är fel, men jag kommer inte vidare i livet. Som liten funderade jag en hel del över självmord, som större (men fortfarande liten) vet jag att jag aldrig skulle använda den utvägen. Istället stryper jag mig själgv långsamt, gråter i ensamhet och stänger ute alla. Ibland är jag alldeles för bra på det, lyckas till och med lura mig själv. Ett under att det ens är möjligt. Kommer allt någonsin bli bra igen?
Van vid att få precis som jag vill utan att kämpa, är det svårt att inse att man måste kämpa för att få det som är absolut vikigast. Kärleken. Jag är inte berädd på att kämpa. Rädd för vad det skulle ge. Tänk om jag aldrig kommer loss igen. Sitter fast med kärleken till samma person hela livet ut.
Ibland önskar jag nästan att jag fortfarande var så underbart kär i pojken som jag var precis efter jul, men det är jag inte. Bryr mig inte alls på samma sätt längre. Hjärtat slår inte snabbare när jag ser honom. Det enda jag vill är inte längre att få röra vid honom.
Varför ger jag upp... varför ger jag inget till någon annan. Hade jag inte varit dödligt rädd för att bli som morfar hade jag satt igång o dricka. Svepts bort i alkolismens ständiga rus.
Jag är inte bra på något, ingenting alls.
Ljuger varje dag för de som är mig nära för att de ska slippa se hur jag stundvis mår. Har tappat lusten totalt för att göra någonting, vad som helst. Fotograferar inte längre, tecknar inte, sjunger inte, hoppar inte rund, lagar inte mat, äter inte för att det är gott, utan bara för att ha något att göra. Läser inga böcker om nätterna. Trots att jag känner vad som händer med mig så fortsätter jag att isolera mig. Ingen släpps in. inte ens jag själv. så här sitter jag, tårarna har slutat rinna vid den tide jag faktiskt lyckats ta mig ner så här långt i vad jag vill skriva. Isolationen har börjat. ALDRIG att jag kommer erkänna ens för mig själv vad jag vet är rätt. Vad jag känner innerst inne. Gå aldrig tillbaka, dröm inte om det förflutna. sen träffade jag Will, som gjorde mig mer förvirrad än någon tidigare, men inte mer än någon av de som kom efter.
Karin var är du? varför kan jag inte bara gå bort på midgårdstorget och veta att du sitter där, så fort jag behöver någon att gråta mot, berätta allt för. Ibland undrar jag hur stor skillnaden är på detta och om du hade varit död. Du är så långt borta, och så djälulskt nära. Bara en internetuppkoppling bort. Men du har ingen tid att lyssna nu, bara att själv berätta, för jag är den du vet alltid lyssnar, precis som du tidigare alltid lyssnade på mig när jag behövde dig. Kommer allt vara det samma när du kommer hem, kan du lyssna igen då? Rädda mig från mig själv?
Van vid att få precis som jag vill utan att kämpa, är det svårt att inse att man måste kämpa för att få det som är absolut vikigast. Kärleken. Jag är inte berädd på att kämpa. Rädd för vad det skulle ge. Tänk om jag aldrig kommer loss igen. Sitter fast med kärleken till samma person hela livet ut.
Ibland önskar jag nästan att jag fortfarande var så underbart kär i pojken som jag var precis efter jul, men det är jag inte. Bryr mig inte alls på samma sätt längre. Hjärtat slår inte snabbare när jag ser honom. Det enda jag vill är inte längre att få röra vid honom.
Varför ger jag upp... varför ger jag inget till någon annan. Hade jag inte varit dödligt rädd för att bli som morfar hade jag satt igång o dricka. Svepts bort i alkolismens ständiga rus.
Jag är inte bra på något, ingenting alls.
Ljuger varje dag för de som är mig nära för att de ska slippa se hur jag stundvis mår. Har tappat lusten totalt för att göra någonting, vad som helst. Fotograferar inte längre, tecknar inte, sjunger inte, hoppar inte rund, lagar inte mat, äter inte för att det är gott, utan bara för att ha något att göra. Läser inga böcker om nätterna. Trots att jag känner vad som händer med mig så fortsätter jag att isolera mig. Ingen släpps in. inte ens jag själv. så här sitter jag, tårarna har slutat rinna vid den tide jag faktiskt lyckats ta mig ner så här långt i vad jag vill skriva. Isolationen har börjat. ALDRIG att jag kommer erkänna ens för mig själv vad jag vet är rätt. Vad jag känner innerst inne. Gå aldrig tillbaka, dröm inte om det förflutna. sen träffade jag Will, som gjorde mig mer förvirrad än någon tidigare, men inte mer än någon av de som kom efter.
Karin var är du? varför kan jag inte bara gå bort på midgårdstorget och veta att du sitter där, så fort jag behöver någon att gråta mot, berätta allt för. Ibland undrar jag hur stor skillnaden är på detta och om du hade varit död. Du är så långt borta, och så djälulskt nära. Bara en internetuppkoppling bort. Men du har ingen tid att lyssna nu, bara att själv berätta, för jag är den du vet alltid lyssnar, precis som du tidigare alltid lyssnade på mig när jag behövde dig. Kommer allt vara det samma när du kommer hem, kan du lyssna igen då? Rädda mig från mig själv?
dröm
Vi har någon sorts dramalektion. Hela eller i alla fall en del av klassen står i en ring. Några fnissar nervöst.
Så står vi alla där i cirkeln. Ingen tid förflyter, men ändå är det en evighet sedan vi började. Pojken står på min högra sida. Han som får mig att drömma.
Det är den miljon fjärilar i min mage som avslöjar att något är på väg att hända. I en ingivlse, lutar jag mig fram och kysser honom. Han läppar är hårda. Han hade inte väntat sig detta. Han suger in min underläpp i sin mun.
Kyssen känns kort och är slut nästan innan den egentligen börjat. Magen värker. Vad har jag gjort? Utstöter ett förlåt, som han antagligen inte hör. Han ler mot mig och skrattar.
Ingen annan verkar ha märkt något. Ingen har visst sett vår kyss. De två flickorna som står mitt emot står och viskar för sig själva. Det var visst bara jag och pojken som märk av detta. För det var bara för oss den betyder något.
Han skrattar igen. Vänd mot de andra. Någon frågar vad folk ska hitta på till helgen, och alla börjar prata i munnen på varandra.
Pojken viskar något i mitt öra, men jag kan inte höra vad. Mad sin arm runt min midja, fattar han tag i min vänstra höft och drar mig mot sig. Mot sin kropp. Nära, alldeles för nära. Jag kan känna mer av hans kropp än vad som är bra för mig.
Rodnande ser jag mig omkring. En enda verkar ha upptäckt något alls, och tittar menade på mig. Färgen stiger i mitt ansikte, men personen tittar inte bort. Jag blir först att bryta ögonkontakten. Den enda som kanske hade sett något, vet egentligen ingenting. Har inte sett pojkens hand på min höft.
Jag känner skrattet komma bubblande från magen. Jag klarade det. Jag kysste honom och han stod kvar Honom, pojken i mina drömmar. Lutar mig mot honom. Undrar vad han hade viskat bara för mig tidigare. Det spelar ingen roll. Han är min nu. Allt kommer lösa sig.
Tyvärr var detta bara en dröm jag hade natten mellan åttonde och nionde februari som jag tog mig tid att anteckna i min drömdagbok. Pojken är samma som jag tidigare nämnt som Otto.
Tyvärr var detta bara en dröm jag hade natten mellan åttonde och nionde februari som jag tog mig tid att anteckna i min drömdagbok. Pojken är samma som jag tidigare nämnt som Otto.
Pojkarna
eftersom jag inte vill att alla sak veta allt om mi, så tänker at döpa om vissa personer.
Pojken jag skrev om i förra inlägget får helt enkelt kalls Otto, från och med nu. Så om jag i framtiden skriver något om en pojke vid namn otto, så handlar det om denne jag nämnde häromdagen.
Otto har lovet att göra en grej för mig, och då komemr jag att ha min ena chans att faktiskt ragga upp honom. Frågan är om jag kommer kunna ta den, och om jag tar språnget, möter han mig på halva då? Eller slutar allt med att jag igen gör bort mig totalt? Eller igen och igen, jag har väl inte direkt gjort bort mig från början, men jag vet att det är fullt möjligt att jag gör det.
Kommer jag våga smyga mig nära och titta upp på honom. Försöka kyssa honom? Det verkar så lätt att göra, men det kommer ta allt mitt mod att bara gå fram så nära. Mina dammar håller inte för nära kontakt med honom.
Nu ska jag berätta om något helt annat, för jag behöver skriva av mig rejält. Igen!
På onsdag, det vill säga imorgon så ska jag fotografera Martin. Och jag är sjukt nervös. Egentligen så vet jag ju att jag kan fotografera bra, men jag vet inte om han kommer inse det. Tänk om han tycker att jag ätr en jävlia knäppis. Martin är sjukt schysst som faktiskt ställer upp som modellt till mitt arbete. Jag vet inte exakt hur jag ska fotografera, i vilka poser, och med vilket ljus, men det kommer nog att lösa sig. Allt detta betyder och inebär att jag kommer behöva vara kvar i skolan efter det jag slutat i ungefär två timmar och vänta på honom för att sedan fotografera och fixa till i en och en halv timme. Av alla de bilderna jag hinner at på den tiden, ska bara en användas sen till det egentliga arbetet. Käns inte lönt på sätt och vis. Men jag vill verkligen fotografera honom. När han sa att jag hade fått mig en modell, hoppade jag upp och ned i felara timmar, helt exatisk. Det kommer bli skitbra!
Humlan
Pojken jag skrev om i förra inlägget får helt enkelt kalls Otto, från och med nu. Så om jag i framtiden skriver något om en pojke vid namn otto, så handlar det om denne jag nämnde häromdagen.
Otto har lovet att göra en grej för mig, och då komemr jag att ha min ena chans att faktiskt ragga upp honom. Frågan är om jag kommer kunna ta den, och om jag tar språnget, möter han mig på halva då? Eller slutar allt med att jag igen gör bort mig totalt? Eller igen och igen, jag har väl inte direkt gjort bort mig från början, men jag vet att det är fullt möjligt att jag gör det.
Kommer jag våga smyga mig nära och titta upp på honom. Försöka kyssa honom? Det verkar så lätt att göra, men det kommer ta allt mitt mod att bara gå fram så nära. Mina dammar håller inte för nära kontakt med honom.
Nu ska jag berätta om något helt annat, för jag behöver skriva av mig rejält. Igen!
På onsdag, det vill säga imorgon så ska jag fotografera Martin. Och jag är sjukt nervös. Egentligen så vet jag ju att jag kan fotografera bra, men jag vet inte om han kommer inse det. Tänk om han tycker att jag ätr en jävlia knäppis. Martin är sjukt schysst som faktiskt ställer upp som modellt till mitt arbete. Jag vet inte exakt hur jag ska fotografera, i vilka poser, och med vilket ljus, men det kommer nog att lösa sig. Allt detta betyder och inebär att jag kommer behöva vara kvar i skolan efter det jag slutat i ungefär två timmar och vänta på honom för att sedan fotografera och fixa till i en och en halv timme. Av alla de bilderna jag hinner at på den tiden, ska bara en användas sen till det egentliga arbetet. Käns inte lönt på sätt och vis. Men jag vill verkligen fotografera honom. När han sa att jag hade fått mig en modell, hoppade jag upp och ned i felara timmar, helt exatisk. Det kommer bli skitbra!
Humlan
Nytt år
Så var det ett nytt år, snart även en ny månad.
Fått för mig att jag borde bli en supernörd och skriva lite i en blogg.
Igår så var jag och föräldrarna hemma hos mammas gamla arbetskamrat. Träffade en kille jag inte sett sedan vi tränade simmning tillsammans fram till jag var runt åtta. Det var intressant faktiskt. Kommer knappt ihåg något av honom alls. Dessutom så ahde han världens sötaste birmakattunge. Fivel. Jag ska så mycket ha en katt när jag flyttar hemifrån, långt in i framtiden alltså. Först ska skolan gås ut, den ska jag ut och resa, men sen, om/när jag kommer tillbaks, då ska jag allt ha en katt.
Jag började detta året mycket dåligt, mend att bli kär i min kompis, och inte för första gången helelr utan för tredje gången. Denna gången är det mycket mycket värre än tidigare. Jag är satt i klistret. Varför av alla killar skulle jag falla för just honom? Han som är mig ouppnåbar.
Flickan får stora ögon när hon drömmer.
Hon drömmer ofta.
Egentligen är hon vacker, men ibland,
verkar det som om det bara är hon,
hon själv som kan se det.
Vid andra sidan av bordet sitter han.
Pojken som kan få henne att drömma.
Frågan är,
drömmer han om henne också?
Även om det är vad hennes hjärta önskar,
vågar hon inte hoppas.
Är hon vacker, även för honom?
Humlan
Har tryckt en tröja med denna texten/dikten, eller vad fan det är för något. Hoppas hela tiden att han ska se den och inse att den är skriven till honom. För hans ögon. Vet att han har läst den, men jag vill att han ska fatta att den är till honom också. Flickan är jag, pojken är han. Han är över mig i alla statusvärden. Vackrare, roligare, helt enkelt högre. Ändå så vill jag inte ge upp. Inte än. Jag vill att han ska älska mig. Se mig, som mer än en kompis. Eftersom jag vet att jag kan skriva i oändligheter om honom, så slutar jag här. NU...
Fått för mig att jag borde bli en supernörd och skriva lite i en blogg.
Igår så var jag och föräldrarna hemma hos mammas gamla arbetskamrat. Träffade en kille jag inte sett sedan vi tränade simmning tillsammans fram till jag var runt åtta. Det var intressant faktiskt. Kommer knappt ihåg något av honom alls. Dessutom så ahde han världens sötaste birmakattunge. Fivel. Jag ska så mycket ha en katt när jag flyttar hemifrån, långt in i framtiden alltså. Först ska skolan gås ut, den ska jag ut och resa, men sen, om/när jag kommer tillbaks, då ska jag allt ha en katt.
Jag började detta året mycket dåligt, mend att bli kär i min kompis, och inte för första gången helelr utan för tredje gången. Denna gången är det mycket mycket värre än tidigare. Jag är satt i klistret. Varför av alla killar skulle jag falla för just honom? Han som är mig ouppnåbar.
Flickan får stora ögon när hon drömmer.
Hon drömmer ofta.
Egentligen är hon vacker, men ibland,
verkar det som om det bara är hon,
hon själv som kan se det.
Vid andra sidan av bordet sitter han.
Pojken som kan få henne att drömma.
Frågan är,
drömmer han om henne också?
Även om det är vad hennes hjärta önskar,
vågar hon inte hoppas.
Är hon vacker, även för honom?
Humlan
Har tryckt en tröja med denna texten/dikten, eller vad fan det är för något. Hoppas hela tiden att han ska se den och inse att den är skriven till honom. För hans ögon. Vet att han har läst den, men jag vill att han ska fatta att den är till honom också. Flickan är jag, pojken är han. Han är över mig i alla statusvärden. Vackrare, roligare, helt enkelt högre. Ändå så vill jag inte ge upp. Inte än. Jag vill att han ska älska mig. Se mig, som mer än en kompis. Eftersom jag vet att jag kan skriva i oändligheter om honom, så slutar jag här. NU...
Första inlägget
Välkommen till min nya blogg!