Del 20
Från skogstigen kan Breasal höra henne och se hur hon smidigare än en katt hoppar runt, fäktande med armarna. Han kan nästan själv känna hur hennes bröst häver sig under den ansträngda andningen. Hon är så nära honom, men ändå helt utom räckhåll. Faktum är att hon inte är mer än en liten dansande prick långt borta i fjärran. Den bild han för evigt kommer att ha inpräntad i sig. Hugget i hjärtat som alltid kommer att följa efter bilden. Inte heller det kommer med åren att mattas av i hans minne. Den dansande älvan.
Kan en människa älska en om än ovetande alv? Kanske är hugget i hjärtat inte kärlek utan hat? Det är vad Breasal gång på gång försöker intala sig själv. Han vill inte bli utsatt för alla de problem som kan komma att uppstå om någon får reda på att Róinseach är en alv. Hon vet ju inte ens själv det. Det är ingen som vet hur hon kommer att reagera på det faktumet så fort hon minns det. Det skulle kunna bli hennes död, eller deras. Att hon själv inte har listat ut det än är för honom helt obegripligt. Hur hon kan ha undgått att se de små ärren efter hennes öron. Att hon inte åte4rfått något av sitt minne än, det är helt oförståeligt, men Breasal önskar i hemlighet att hon aldrig ska komma ihåg något annat än livet hos de båda bröderna.
Då Róinseach stiger in i stugan ser hon de tre männen, Garbhán, Tóla och Breasal sitta vid det ragliga bordet. De sitter lutade in över bordet, viskande till varandra. Under tiden de viskar till varandra flyter deras händer fram i små gestikulationen. Det ser så roligt ut där de stora björnbröderna sitter där med små dansande fingerrörelser, van som hon är vid deras svepande armar och vilda viftande, att hon inte kan låta bli att än en gång låta skrattet bubbla ut.
Med förvirrade blickar stirrar de på henne. Vaksamt innan de själva brister i skratt dunkandes varandras ryggar. Ingen vet riktigt varför de skrattar, men det är så befriande att ingen av dem heller vill sluta. Kanske är det skrattet de har väntat på, att få släppa allvaret som tryckt över dem sedan de först fiskat upp henne från sjökanten och tagit hem henne.
”Ta en mugg o sätt dig”, säger Garbhán då han slutat skratta tillräckligt för att få fram meningar och ord igen. Han drar ut stolen till henne och klappar med en fyrkantig näve på sitsen för att få henne att sätta sig.
Del 19
Det gör ont att inte veta något om sitt förflutna. Att fortfarande inte har någon aning om vem hon är eller varför hon hade legat ensam vid sjön. Mest ont gör det att undra varför ingen letar efter henne. Saknar ingen henne, är hon ensam?
Den svagt kittlande känslan hon tidigare känt så hon var ensam i smedjan sprids i fingrarna vid ljudet av varje hammarslag. Framför sig på näthinnan kan hon se vilken av hammarna på spikarna som Garbhán formar sitt verk med. Det fräsande ljudet då han sänker ned den heta metallen i kylspannen får rysningar av igenkännande att gå genom henne.
Det långsamma blinkande har fått tårarna att börja rinna, eller kanske är det ovetskapen som fått dem att rulla?
Det spelar ingen roll hur snälla de hon möter är, för hon vet fortfarande att hon är övergiven i världen. Hon har hört att människor mår dåligt av att vara enskilda och kan inte förstå varför hon är det. Någon måste väl sakna henne? Inte kan hon väl ha valt att vara ensam?
Håret har lossnat ur flätan och ringlar sig i stora mjuka lockar som ramar in hennes ansikte. En rak lugg i ögonbrynshöjd ramar in hennes stora lavendelblå ögon som för tillfället är översvämmade av tårar. Sakta en efter en trillar de över ögonfrans kanten och letar sin bana ned för hennes kind. Den salta vattendroppen fastnar ett kort ögonblick på hennes ögonfrans innan den faller. Rullar sista biten ned för den mjuka kinden. Ensam.
Del 18
Fadern och sonen står framför varandra, allvarliga och tvekande.
I sitt hjärta vet redan Tóla vad sonen vill, men han önskar att sonen nu, medan han står framför honom ska ändra sig. Att Breasal inte ska be om det som hänger på en kedja runt Tólas hals. Han känner att han inte är redo att ge upp det och sluta sörja. Inte heller är han redo att ge upp sin son en gång till. Det hade varit svårt den gången sonen flyttat ur huset för att gifta sig med borgmästardottern. Den gången hade Breasal varit så lycklig och det hade krossat Tólas hjärta lika mycket som Breasals då flickan i hemlighet gift sig med en annan man.
Den gången hade inte Breasal stått framför sin far innan utan löst det på egen hand. Flickan då hade varit för fin för att få ett så anspråkslöst bevis på deras bindande.
Breasal böjer fingrarna fram och tillbaka för att värma upp lederna. Det hjälper inte för kylan gör att det bara smärtar vid varje försök.
Bruna löv singlar ned runt dem och vinden blåser i deras hår, fångar det och försöker lyfta det högt, högt. Lyfta upp det och dem upp till himlen. Vinden i deras hår vill flytta dem ur tiden, undvika det som de båda vet ska hända. Det som ska göra den lyckliga mannen med en hemlighet oändligt sorgsen. Undvika det som ska bryta den lyckliga mannens hjärta.
Mörka hårslingor skymmer sikten för de båda. Tiden står stilla och det som bara är någon kort sekund käns som långa arbetsfyllda dagar. De kan i sitt hjärta känna månen flytta sig i sin bana. Tystnaden bryts sekunderna senare då Breasal öppnar munnen.
”Far.”
Del 17
Tassande steg i natten. Róinseach smyger på tysta stumma fötter in i smedjan. Tóla och Garbhán är inne i byn för att handla något de behövde till blåsbälgen. Än så länge har de inte låtit henne följa med dem in till byn. Lite underligt är det att hon efter snart ett månvarv inte har fått se byn, att hon inte har vistats utom synhåll från stugan sedan hon kom dit. Inte för att de låter henne sakna något, inte heller hindrar de henne från att gå dit hon vill. Det är bara det att hon kan känna hur oroliga de är för henne och hon vill inte göra dem upprörda i onödan.
Luften är kvav och luktar av eld och svett. I rummet lyder ordningens lagar. Inte en enda liten hammare är på fel plats. Precis allt hänger precis där det ska på sin egen lilla krok. En del av verktygen hänger lite på sniskan, men ingenting ligger framme och skräpar.
En svagt kittlande känsla går från huvudet ända längst ned i armen ut i fingrarna. Försiktigt, tittande över den vänstra axeln, går hon fram till arbetsbänken. Darrande sträcker hon fram handen för att nudda vid hammaren. Stryker över bucklorna. Kallt stål under de mjuka fingertopparna. Där, ett hack som efter ett inte tillräckligt uppvärmt ämne. Ögonen flackar runt i rummet som om de inte riktigt kan besluta sig för vad de ska titta på föst. Fingrarna smeker förstrött stödet då hon tar de få stegen över till andra väggen. Fyra steg och en hand som sträcker sig upp, tvingar kroppen upp på tå för arr nå sitt mål. Lite till. Hennes gestalt vaggar lite från sida till sida då hon försöker sträcka sig ytterligare för att nå den svarta hjälmen. Men hur hon än sträcker på sig så når hon inte den, hennes fingrar är inte ens i närheten.
Höften stöter i en panna som faller i golvet med ett brak. Locket på kopparpannan rullar skramlande iväg in under bänken på andra sidan. Samtidigt som hon bestämmer sig för att hämta det och placera tillbaka det, hör hon Garbháns skratt utanför stugan. Hade det funnits ett fönster kunde hon ha sett Garbhán och Tóla skrattande och knuffandes gå utanför.
Med andan i halsen bestämmer hon sig för att lämna locket och bara sätta upp pannan igen. Hjärtat bultar i bröstet som en fångad vildfågel i sin bur. De är alldeles för nära för att det ska gå att möta dem opåverkad. Stressen och rädslan för att bli upptäckt trycker i hennes bröst och får svetten att pärlande bryta ut under hennes klänning.
På snabba fötter springer hon ut i stallet för att gömma sig. Varför förstår hon inte, men det känns som att hon har inkräktat och brutit mot en massa regler hon egentligen inte känner till.
Mumlande för sig själv då hon går in till stallet och sedan in i sadelkammaren där hon beslutar sig för att utfodra ponnyn. Ibland tror hon att ponnyn med det foniga namnet är hennes enda vän, men sedan minns hon alltid Breasal som har varit underbar mot henne, som en storebror, och Tóla och Garbhán som tagit in henne som sin egen dotter. De båda som är som stora bullrande björnar.
kapitel 2
Del 16
Aoife ser sina män gå med den stora pälsbollen mellan sig. Hennes första älskare och hennes, vad hon hoppas sista. Med ena handen smeker hon sin mage och känner en lätt sprittning som bara måste vara barnet som rör sig. Ibland kan hon själv inte förstå hur lycklig hon är. Aodh och hade växt ifrån varandra långt innan han faktiskt gav sig av då för längesedan. Långt innan han lämnade henne vind för våg alldeles ensam. För ett ögonblick hade hon trott att allt skulle bli annorlunda när han kom tillbaka den gången, att passionen åter skulle blossa mellan dem. Så fel hon hade haft. Istället hade en främling fångat hennes hjärta redan vid första anblick. Den ärrade mannens ögon hade mött hennes och hennes hjärta hade fallit som en sten. De stora sorgsna ögonen som för en sekund fått henne att undra om någonting någonsin skulle göra honom glad igen. Samma ögonblick som han hade lagt ögonen på henne hade hans mun dragits i ett litet tveksamt leende, men ögonen hade fortsatt vara tomma då.
Under fötterna kan Aoife känna det sträva gräset, snart kan hon inte längre gå barfota. Hon längtar inte efter vintern för hon tycker inte om att inte kunna känna vad hon har under sig. Ovanför sig kan hon se de stora lönnbladen som har börjat bli röda. Ett efter ett kommer de att falla innan slutligen en kraftig storm drar med sig de sista löven och lämnar trädet länsat och kalt. De bor i en dal med bergen tittande ned på dem runt sig. Säkerhet, eller kanske en fälla?
Aoife ser på Selva, hon är Selvas sistfödda. Sist i raden av nitton barn. Det är svårt att förstå att de alla är så gamla hennes syskon. Mellan dem och henne skiljer det mer än tre årtionden.
Aoife sätter av efter Daigh för att hjälpa honom med styckandet och flåendet av djuret. Det är något karlar inte duger till, tänker hon för sig själv. Hon själv är byns erfarnaste garvare. Hon ensam bär kunskapen om att tillverka vitt blekt skinn. Inte för att det var så användbart med vitt skinn för det mesta, men till vissa speciella huvudbonader är det trevligt och eftertraktat bland kvinnorna. Ytterst få äger någonting som är vitt eftersom det är så svårt att hålla det rent.
Med vana händer sticker Aoife kniven i djuret och snittar upp hela buken. Köttet ryker i höstkylan och doften av blod är så stark att de flesta kvinnor och män inte klarar av odören.
Ett tungt arbete är det och då hon lutar sig tillbaka för att hämta andan känner hon åter den molande värken i korsryggen. Sedan sent igår kväll har hon burit på smärtan men ingenting sagt för att undvika att oroa Daigh. Hon låter fingrarna gnida ryggslutet och försöker med att vilja massera in värmen. Den smärtande ryggen har börjat få allt mer regelbundna atacker de senaste timmarna. Hon är ingen förstagångsföderska och vet att det snart är dags. Svetten som bryter ut på hennes panna bara rinner ned i hennes ögon och får det att svida till. Då hon mödosamt reser sig upp från sittande känner hon något varmt rinna längs med sina ben.