Vad handlar texten om?
Jag pratar om friheten och farten som får vinden att bita i dina kinder och kläderna att flaxa efter dig. Ditt leende kan lysa upp hela världen i just det här ögonblicket.
Som jagad av vargar med faran hack i häl, ligger rädslan på lur. Egentligen vet du att ett enda litet felvägande på benen nu kan vara så mycket farligare än allting annat, men adrenalinet som pulserar i din kropp gör dig oövervinnerlig.
Just nu finns inget annat, det är du och världen. Du sluter ögonen och sträcker ut armarna.
Det är inte längre du som blir jagad. Du är vargen, på jakt efter friheten.
Del 15
Nu lever hen ensam och är inte bitter över det han förlorat längre. Ibland undrar han över om livet inte har andra meningar än värmande händer i nattens mörker. Han vet att han inte är oattraktiv. Överallt han går, följer kvinnfolket honom i hasorna. Den mest beslutsamma är Ciar.
Ciar, mörker, är lika mörk som Kalk är vit. Hennes hy har samma färg som nysågad ebenholts. Håret är kolsvart och glänser i sina stora lockar. Han brukar stoppa fingrarna i de där lockarna, känna det mjuka hårsvallet och se hennes ögon vidgas i förvåning då han visar henne uppmärksamhet. Egentligen vill han inte ha henne, trots hennes exotiska skönhet, fast han känner på sig att han förr eller senare kommer att snärjas i hennes nät. Hon med sin beslutsamhet skulle snart nöta ut hans försvar.
Aodh ruskar på huvudet för att bli av med de röda hårslingorna som hänger ned över näsan. Han måste klippa sig snart. En krigare kunde inte vara i fara på grund av att han är dåraktig nog att inte hålla håret kort. Inte för att det finns något att kriga emot ändå här uppe. Bergen är deras enda fiende, och deras enda försvar. Ingen utanför byn vet ens att de existerar. De var därför utom all fara för att bli attackerade. De som en gång kom till byn stannade. De flesta hamnade där av misstag, eller för att de blivit räddade då de beslutat sig för att ge sina liv till bergsgudarna, eller till vargarna.
Det är ett mysterium för de som är födda i byn och fred att någon utifrån inte längre skulle vilja leva. En hel del av de unga männen har någon gång drömt om att lämna byn och se världen utanför. Bara en har faktiskt gjort det. Aodh. Han hade sett världen och insett att han inte hörde hemma där.
Ingen vet hur gammal Selva egentligen är, bara att hon har sett sina barnbarn få egna barn, och de barnen i sin tur får barn. En del hade aldrig tänkt på henne som annat än en konstant levande kraft. Andra hade förgäves inväntat hennes död och försvinnande. Nu har hon beslutat sig för att ge sig av innan kraften sinat bort. Eller i alla fall lämna så fort hon genomfört sitt uppdrag och hållit sitt löfte till draken. Éibhleann hade inte vetat hur svårt det skulle bli för henne att infria det löftet. Hennes drömmar hade tvingats in i Selvas kropp, tvingat henne att drömma saker. Det är omöjligt att inte lyda nu.
Selva gnuggar sin ömmande höft och ser att det är alltfler som har lyckats ta sig ur sina tält. Nästan alla är på ett eller annat sätt släkt med henne. Skulle hon vara tvungen att offra sina egna barn för att genomföra sitt uppdrag?
Del 14
Kalk går fram till henne och lägger bekymrat handen på hennes tunna gammelkropps axel.
”Vad tänker du på moder?”
”Jag bara undrar för mig själv vad jag skulle ha gjort utan er båda…”
Skrattande trycker Kalk sin tygklädda kind mot hennes och säger att hon skulle ha klarat sig alldeles utmärkt utan dem. Han ser henne och tänker för sig själv at hon, kvinnan som ser ut att vara äldre än bergstopparna som skymtar ovan träden, är en överlevare. Lika stabil som de bergen han tänker på då han ser henne. Han flätar sina fingrar med hennes och tillsammans går de för at väcka byn.
Rask, kanske inte mycket mer än fjorton tidevarv gammal och inte heller verkan han mycket äldre, snarare yngre, för han har aldrig tvingats växa upp. Det har alltid funnits någon som tar hand om honom. Ibland längtar han till dess att han får fatta egna beslut och slippa vara övervakad som minsta barnunge. Han tycker sig vara gammal nog för att inte kunna bli nekad nästa gång en mandomsprövning kommer upp. Längtar till dess gör han kanske inte, i alla fall inte utan ett visst mått av nervositet.
Med beundran i blicken ser han Aodh komma ut ur skogen bärandes på något som ser ut att kunna förvandlas till en fettdrypande stek innan dagens slut. Aodh bär den främre delen på djuret och bakom honom, med den bakre delen traskar Daigh. Mannen som ständigt skrattar.
Rask lyfter handen till hälsning år dem båda. De är kanske inte så mycket äldre än han själv egentligen, men har båda sina mandomsprov bakom sig. De är därför miltals längre bort i sina liv och upplevelser.
Svetten rinner ned i ögonen på Daigh och han torkar förstrött bort den med baksidan av handen. Ett snett vargflin klyver hans ansikte då han ser sin lilla son komma rusande mot honom med utsträckta armar och med sin unga mor vaggande efter sig med magen i vädret.
En liten hand griper efter hans hosor och hakar sig fast med en femårings beslutsamhet. Då de passerar kvinnan lutar sig Daigh fram för att stjäla en snabb kyss från sin frus läppar, men både magen och gånghastigheten hindrar honom från att nå sitt mål. Hon skrattar med lysande ögon och strålande kinder och sträcker fram sin hand för att hastigt smeka hans kind.
”Senare.”
Del 13
Det finns inte en enda kvinna som Selva vill överlämna sin post åt, alltså är hon tvingen att förutsäga vilka kvinnor som skulle äkta vilka män. Aodh är den hon vill ska efterträda henne, men han har ännu inte vist någon specifik sitt intresse, inte sen Aiofe i alla fall. Därför avvaktar hon ännu.
Selva ser Kalk stappla ut ur ett mörklagt tält tätt följd av sin lillebror Rask, som är allt annat än just det och fått namnet till spe.
Den unga mannen som heter Kalk är insvept från topp till tå i långa linnetyger så att enbart ögonen och håret kan skymtas i svepningen. Blekt blå som utspätt vatten är ögonen, och håret lika vitt som nysnö om vintern och lika tjockt som hästtagel. Ögonfransarna är lika vita som håret och den lilla biten skymtande hud vid ögonen är helt utan färg, inte rodnad eller ens genomskinlig med skymtande blodådror, bara färglös. Ingen kan i sanning påstå att han är vacker, eller ens stilig, fast det är något de ändå inte kan veta eftersom det bara är Selva som någonsin får se honom då han är utan lindorna. Han tar dem aldrig av sig, utom då huden är sönderbränd och lindorna inte kunnat hindra det starka solljuset. Det är då Selva som lindrar hans smärta med mjukgörande och dövande örter.
Tillsammans går de båda bröderna mot den lilla bäcken för att hämta friskt vatten. Innan vintern måste nomadstammen flytta sig, för bäcken kommer frysa och vattentillgången vara osäker.
De tillhör båda Selvas härd sedan deras fader blivit sårad då han vägrade ta värvning. Modern var det ingen som någonsin hade träffat. Fadern hade kommit till byn från yttervärlden med sina två pojkar i släptåg. Skadan hade då varit så infekterad att han var bortom all hjälp och han hade avlidit två dagar senare och lämnat de två små pojkarna i okändas händer. De hade blivit hennes barn när alla andra var vuxna.
Selva tittar kärleksfullt på de båda där de går bredvid varandra med det tunga vattenskinnet mellan sig. De har alltid gjort allting tillsammans, för de har bara varandra, ingen annan. Det är främst Kalk som är beskyddande, som en björnhona som skyddar sin unge, vakar han över sin lillebrors varje steg.
Del 12
Draken hade varit allt annat än en skönhet med sina skamfilade fjäll och färglöshet. Dessutom hade hon utsöndrat en sådan stank att Selva övervägt om draken höll på att ruttna från insidan. Hon är tveksam till om ens en ung drake skulle räknas som en skönhet, men vad vet hon om dt som aldrig sett en drake som inte var på randen till sin egen död?
Draken hade ingivit i respekt, både genom sin fruktansvärda storlek och oerhörda ålder. Tanken på att en enda liten nyck från varelsen kunde ha varit slutet på hennes liv hade gjort henne nästintill paralyserad.
Den gamla kvinnan nickar för sig själv. Ja, redan innan sommaren borde hon sända ut en trupp. Tel hade på allvar satt igång med sitt förföljande och dödande av luftens konungar och själv var hon ingen ung flicksnärta som hade all tid att vänta. Hennes tid skulle snart vara kommen och innan dess vill hon vara tillbaka på andra sidan svartvattnet där hon är född.
Löst hängande längs kvinnans rygg ligger hennes hår som blåser i vinden medan hon sakta går genom byn av tält. Det är många generationer sedan hon kommit till nomadstammen Fiskar som uttern. Redan på den tiden hade hennes hår varit grått. Född gammal men hon hade inte blivit vis förrän långt senare. Hennes skönhet hade stulit byfaderns hjärta och de hade gift sig ganska omgående med ett barn vilande under hennes hjärta.
Hon ser sig om i den folktomma byn. Den tidiga morgonen gjorde att hon ännu inte kunde se de ansikten som bara går och väntar på att hon ska ge vidare sin plats till dem. En del ansikten är ängsliga, andra förväntansfulla och en del är rentav fräcka i sitt väntande på hennes död. Snart måste hon välja sin efterföljare.
duuudididuduuuutamtaimtauuumm
Kapitel 1
Tack för att du tagit dig tid att läsa, hoppas att du åtminstonde ahde en tiondel så kul av att göra det som jag har av att skriva det!
Del 11
Gnidande om det ömmande huvudet vänder hon sig om för att sen en liten katt sitta längst ute på bordskanten. Undrande tittar hon på den innan det går upp för henne att Breasal måste ha haft den med sig i filten.
Garbhán kommer upp bakom henne och slinker sedan förbi.
”En sådan liten sötnos.”
Garb kör förtjust näsan i kattens mjuka mage och snusar på den. Den rullar runt och fäktar lekfullt med tassarna och då den fastnar med tassen i hans skägg skrattar han till och lossar den leende. Med ena handen lyfter han det lilla livet och pussar den ljudligt på nosen innan han stoppar den i framfickan på läderförklädet.
”Vi måste visa honom för Tóla!”
Vantroget stirrar hon på den stora åldrade mannen som blivit alldeles till sig över en liten spinkig fladdermusliknade grå varelse. När han märker att ho inte är strax bakom honom fattar han hennes hand och drar med henne till Tóla.
”Lilla kisemise,” mumlar Garbhán medan han stryker den lilla kattungen över huvudet så att öronen böjs ned.
Inne i smedjan står Tóla och muttrar över den trasiga blåsbälgen. De skulle vara tvungna att be garvaren sy upp en ny redan idag. Stressat tittar han på den saliga Garbhán som med ett vargflin håller upp en liten hårboll i nackskinnet framför honom.
”Vad i hela fridens namn är det där?”
Äcklad skärskådar han den lilla råttan.
”Garb, är det en råtta?”
Det bullrande björnskrattet klingar ut från Garbs kroppshydda och han släpper ned katten på golvet.
”Nej, men en råttfångare.”
Han fortsätter att skratta vid Tólas förtvivlade min då Tóla ser katten klänga sig fast på en arbetsbänk o fastnar med klorna i ett rep. Suckande tar han blåsbälgen i handen och berättar att han tänker ge sig in i byn för att få den fixad.
Róinseach vänder ryggen åt de båda för att gå ut i köket och tända elden som hon tidigare blev avbruten då hon skulle göra.
Del 10
Hon har på sig en brun yllekjortel och trots den sena årstiden får den svetten att rinna längs hennes rygg. Hon drar undan den tunga djurhuden från fönstret och haspar av luckan för att släppa in den kyliga morgon luften. Hon sticker ut huvudet genom öppningen och andas in. Håret har hon hängande i en lös fläta på ryggen så att det ska vara så lite ivägen som möjligt. Garbhán har smitt henne ett spänne med små sälar ingraverade på. Hon brukar smeka det med fingrarna och följa det invecklade mönstret med fingertopparna. En yta som känns både len o bucklig. Spännet är ovalt med utmjukade kanter och smala skinnremmar. Ibland när hon tittar på Garbháns arbeten undrar hon varför han ägnar sig åt att göra vapen när han uppenbarligen kan göra så underbart vackra ting.
Trots den tidiga morgonen är hon inte den enda som är uppe. Från rummet intill kan hon höra de båda bröderna muttrande svära över något inne i smedjan. Det synes att någonting är trasigt och måste tas in till byn för att lagas av garvaren. Det verkar vara något viktigt som har gått sönder, för annars har hon aldrig hör dem svära annars än om de suttit uppe med par glas whisky om kvällen.
Gruset knastar utanför stugan och varnar Róin om en glatt visslande Breasal. I famnen håller han en stor filt. Han håller ett fast grepp om den, som om det vore en skatt han var rädd att förlora eller ha sönder.
”Jag skulle bara lämna den här,” säger han och lägger filten på bordet. Han för handen till pannan som i en lustig honnörshälsning och ger sig sedan av samma väg som han kommit. Befriad från sin börda på sviktande steg åter mot den lilla korsvirkesbyn.
Underligt tänker Róinseach då hon vid fönstret kan se hans ryggtavla försvinna borta bland träden. Där borta där den lilla krokiga stigen leder till sjön och vidare till byn. Mycket konstigt tänker hon. Han brukar alltid stanna för att prata lite om han inte har en patient i byn. Denna gången hade han varit tyst, men alltför leende för att ha ansvaret av en dödligt sjuk patient vilande på sina axlar. Örtaman var vad han var i själ och hjärta och han skulle aldrig le om en patient behövde honom just då. Han måste vara en man med en hemlighet.
Del 9
Rimfrost flyttar vikten från ena sidan till den andra och piskar irriterat med svansen för att komma åt flugorna som inte finns kvar vid denna årstiden. Han kastar med huvudet och frustar ljudligt. Beklagande skakar flickan på huvudet som svar och suckar.
”Vännen, jag vet inte ens om jag kan rida.”
Han, precis som om han hade förstått hennes nekande ord, blänger så surt på henne att hon inte kan låta bli att skratta. Det låter glatt och pärlande, men bakom det ligger tomheten fortfarande mörk.
”Imorgon testar vi, det lovar jag, men nu måste jag in och hjälpa Garb med maten. Han är helt enkelt inte bra på det. Förstår du?”
Med en klapp som får det att damma om ponnyns bakdel lämnar hon stallet och går in i stugan via smedjan. Smedjan som för värmens skull byggts i anslutning till huset och stallet.
Väl inne i stugan tar hon en kniv från dess krok på väggen. De är upphängda i storleksordning. Köttyxan, med vackert utformat blad, som hänger längst ut på ena kanten hänger troligen bara där för syns skull för bröderna verkar undvika att äta annat kött än det från fisk och fågel. De hade förklarat det för henne, men hon hade inte förstått det då och inte heller nu.
Hon plockar lattjande upp betor ur en sluten låda och tärnar ned dem i en gryta över elden. Barb gjorde alltid samma stuvning på dem, så nu tänkte Róin överraska dem genom att stoppa i lite av de blad hon samlat sedan hon först smakade hans stuvning. Bladen och växterna som hon plockat för dess goda doft lät hon torka ovanför spiselhyllan. Tóla hade känt igen växterna och sagt henne att det var örter till matlagning. Kryddor kallade han det. Han berättade att hon troligen hade hittat hans mors gamla örtagård. Den örtagård som av modern hade varit mer älskad än någon av hennes söner. Den krävde ingenting, men tillät henne ge den sin kärlek och sina omsorger. Aldrig blev det några problem som skulle vara tidskrävande och svåra att reda ut på det sätt som det kunde bli med bångstyriga barn. Modern hade varit klen och sjuklig så långt tillbaka Tóla kunde minnas och det hade inte förvånat någon då hon gick över till den andra sidan för många tidevarv sen.
Del 8
Hon tittar sig omkring i den lilla gläntan i vilken stugan är benägen. Den står inte i mitten, utan i skuggan av ett par höga granar i kanten. En ensam kråka lyfter flaxande från en rödfärgad lönn. Lyftet får den tunna grenen att svaja till, ett löv att faller av och fångas av den virvlande vinden. Hon springer skrattande efter det där det försvinner in mellan träden. Vinden inne mellan träden är för svag för att hålla lövet flygande, så det faller till marken. Hon böjer sig ned, klänningen veckar sig kring hennes fötter och kommer på grund av fukten kännas tyngre då hon reser sig upp igen med det fingrade lövet i fickan.
Hon tittar sig omkring i skogen som har blivit hennes hem eftersom hon fortfarande inte kan minnas varifrån hon kommer eller vem hon är. Hon smakar på namnen de gett henne tills hon kan minnas sitt eget. Róinseach, liten säl, som en påminnelse om att de hade funnit henne vid sälsjön.
Ibland känns det precis som att hon ska vakna upp ur den dröm som nu har blivit hennes verklighet och minnas sitt liv. Hon undrar om det är hennes egen vilja som hindrar henne från att minnas, som för att skydda henne från sig själv.
Hon lyfter åter upp hinken då hon inser att Garbhán och Tóla väntar på henne och inte kan fortsätta sitt arbete förrän de får sitt kylvatten.
Garbhán tittar vemodigt på sin lillebror. Det hade varit Tólas idé att ge Éiles kläder till flickan. Att se henne i dem verkade ändå smärta honom nu. Garbhán hade framhärdat att hosor och långskjorta inte var en alltför opassande klädsel för en flicka, men Tóla hade stått på sig och gett henne dotterns klänning. Han hade gjort det utan tvekan men med stigande tårar i ögonen då han för första gången såg någon annan i dotterns kläder. De var lite förstora, men det gjorde inte så mycket. Det var värre med stövlar. Róinseachs fötter är mycket mindre än av dotterns hade varit, så det gick inte alls. De skulle bli tvungna att sy ett par till henne innan vintern kom på allvar.
Han ser dotterns klänning komma inbärandes med vatten, men han vet att det är Róinseach och att hon aldrig kommer att bli Éile. Han är en gammal man, med både barn och barnbarn, men han vet att hon kan vara precis lika gammal, kanske till och med dubbelt så gammal som han själv. Han tänker sig att hon måste känna sig förvirrad nu, som en mycket gammal människa i en ung kropp. Faktumet att hon är en alv har de ännu inte berättat för henne, och om Tóla får bestämma ska de heller inte göra det.
sagan
Hoppas för bådas skull att den blir klar, för din skull så att du får läsa denna underbara historia, och för min egen skull för att man mår bra av att avsluta sina projekt!
Del 7
Breasal sitter framför henne med en liten kniv i handen. Han har precis tänt ett litet vaxljus och låter knivbladet gå igenom lågan. Med mjuka händer vinkar han upp hennes fot så att ljuset faller på stickorna. Försiktigt drar han fingrarna över dem och då hon rycker till frågar han henne om det gör ont. Försiktigt lägger han kniven mot hennes hud. Den har redan hunnit svalna från eldslågan och känns kall mot huden.
Han trycker lätt kniven mot den rosa huden och skär upp ett litet snitt vid en av stickorna. Han drar sedan ut den och håller upp den framför henne med ett leende.
”Det var ingen liten rackare det där.”
Hennes blick vandrar förundrat mellan stickan mellan hans fingrar och sin fot. Hon skakar misstroget på huvudet.
”Finns där fler?”
”Två till, vill du att jag ska ta dem nu på direkten?”
”Mm-hm, ta dem nu när vi ändå sitter här.”
Hon ser häpet på då han plockar ytterligare träflisor ur hennes fot. Det hade inte gjort ont, men helt tydligt hade de ju suttit under hennes skinn. Hon tittar upp på mannen framför sig och för första gången på länge känner hon sig trygg där hon nu sitter. Hon tror sig ha hittat en familj, och en storebror.
Över lågans sken granskningar han henne i smyg. Låter blicken smeka hennes lilla vackra fot som han så innerligt önskar att han inte behövt skära i, men samtidigt vet är det enda skälet han har för att få vara så nära henne. Foten är liksom hos ett barn alldeles mjuk, och precis lika söt. Men hon är inget barn, tänker han då ögonen åter faller på ansiktets kurvor. Hon ser inte ut att ha upplevt mer än sexton tidevarv, men han vet att det lika gärna kan vara flera hundra eftersom alver inte åldras på samma sätt som människor.
Breasal ser hur hon allt mer sällan klipper med ögonen och hur musklerna börjar slappna av. Då han efter en stund försäkrat sig om att hon sover, låter han hennes fot glida ner från sitt knä och går för att sätta på sig sina stövlar. Han hade ju bara stannat den kvällen för att kontrollera att hon inte återfick feberfrossningarna hon fått i samband med infektionen i toppen av öronen. Infektioner som hade uppstått i såret efter hennes yttersta spetsiga örondel. Nu hade hon ju vaknat trots allt, så då var det säkerligen inte på väg tillbaka, och han behövdes åter inne i byn.
Del 6
Hade hon inte varit så trött hade hon kanske varit försiktigare så hon går över trägolven. Hon hade kanske kunnat undvika att få spågor i fötterna. Långa stickor i flickans fötter som ännu inte smärtar. Korta tår på nästan kvadratiska fötter. Små rosa tånaglar på mjuka barnfötter. Barnfötter med stickor i.
Hon tittar sig förundrat om i rummet. Väggarna är fyllda av vapen av olika slag. Allt från stora svärd till rustningar för småbarn. Allt verkar vara utfört med minutiös noggrannhet och kärlek. Hon har inget minne av hur hon har hamnat här. Hon fäster blicken på en särskilt vacker pjäs, men ryggar undan då hon ser inristningarna i den. Runor som hon vet att hon inte borde kunna tyda på en tennskål. Hon hör hur golvplankorna knarrar bakom henne och hur någon muttrar svordomar i mörkret.
”Du är vaken?”
Rösten känns varm och inte helt främmande. Då hon vänder sig om ser hon en ung man i bara hosorna. Det bruna håret står på ända och är halvlångt. Ena kinden är skrynklig efter att ha legat emot någonting. Nyvaken och muttrande står han framför henne och ser undrande ut. I ena handen håller han en ljus linneskjorta. Han skruvar sig under hennes blickar och drar skjortan över huvudet, fastnar med huvudet eftersom han glömt knyta upp den i halsen. Börjar hosta som för att dölja sitt misstag då han får göra om det igen efter att ha knutit upp snörningen i halsen. Hade det inte varit så mörkt hade hon kunnat se honom rodna, men det är något som han tackar Tel för att hon inte kan.
”Har du vatten?”
Hon formar orden långsamt och med ansträngning som om hon inte är van vid att tala. Kanske är hon heller inte det längre efter att ha legat tyst så länge som hon gjort. Då han fortfarande inte rör sig klappar hon sig på halsen och formar orden en gång till. Kanske kan han inte förstå henne? Hon harklar sig och han tittar upp på hennes ögon.
”Ja, vatten, vänta så hämtar jag åt dig.”
Del 5
Han sträcker fram handen för att med ovansidan av fingrarna nudda, låta fingrarna smeka denna mjukhet. Tanken att få röra den av konstnär skapade bågen på hennes läpp. Då faller hans blick på hennes öron och han drar kvickt åt sig handen igen. Ett bestialiskt monster, det är vad hon är. Detta kan inte ha varit något som förekommit i hans drömmar.
Kan man verkligen tillåta sig at hjälpa en alv, undrar han för sig själv. Att göra det innebär att bryta mot varenda lag som finns. Finns det något som gör det värt det? Breasal vänder blicken mot Garbhán och Tóla som med bister uppsyn står inbegripna i ett samtal han inte kan höra från där han sitter vid elden. Då och då kastar Tóla sökande blickar mot flickan.
”Jag behöver whisky, eller det starkaste ni har, kokande vatten och er vassaste kniv.”
Lättade tittar de båda bröderna på honom och deras ansikten brister upp i leenden. För honom själv känns det bara som han är ett steg närmare att kasta sig utför branten.
Del 4
Garb iakttar hur de båda, fadern och sonen, klampar in i stugan och släpper in kylan. I hemlighet undrar han om brorsonen verkligen går att lita på. Eftersom det är Tóla son är det inget han kan fråga högt, men själv har han aldrig litat på läkare. De syntes alltid ha något fuffens för sig.
Stugan är sig lik, ingenting synes ha förändrats. Fast en annan atmosfär där inne tycker sig Breasal förnimma. Han tittar sig om kring och ser Garbhán sitta ihopkrupen framför elden, han sitter och viskar till sig själv. Han har blivit galen, det är därför Tóla hämtat honom. Han är på väg att ta stegen fram till Garb då han känner Tólas kraftiga hand på sin axel.
”Son, vi måste veta att vi kan lita på dig?”
”Har han blivit galen kommer det att läcka ut förr eller senare, men ni kan lita på mig far.”
Tóla skakar på huvudet och drar sonen närmare sig. Andas in och tar sats. Om någon någonsin har litat på sin son så var det nu.
”Det är en alv vi behöver hjälp med, att skära av en del av hennes öron.”
”Jag förstår inte.. en alv?”
Breasal skruvar och sträcker på sig, försöker nyfiket titta bakom Garb där tydligen varelsen måste ligga. Tóla lägger handen om hans kind och tvingar honom att istället titta rakt in i faderns ögon.
”Kan vi lita på dig?”
Suget i magen varnar Breasal för att det han nu är på väg att säga kanske inte kommer att vara en bra idé. Han harklar sig för att hitta sin röst igen och sväljer när han inte lyckas förmedla något. Istället nickar han då eftertänksamt. En svart tomhet börjar öppna sig i hans hjärta, som om all världens sorger i samma ögonblick lagts sig över honom. Han går fram, och då han närmar sig reser sig Garb och går bort till Tóla. Framför honom ligger hon, han kan nästan svära på att det är just hon. Flickan som fanns i hans drömmar som barn.
Del 3
Tóla stiger in genom dörren med en vattenhink i ena handen. Med honom följer en kall vindil från senhösten där ute. Han tar av vantarna och lägger halsduken innanför dörren. Han skakar på sig och huttrar till. Från dörröppningen kan han se flickan, eller den, för någon människa är det inte. De måste bestämma sig för något snart. Medan tiden går har byinvånarna börjat undra varför det har varit tyst från smedjan i flera dagar. Garb är ute och lägger snaror så Tóla bestämmer sig för att koka upp buljongen från igår. Kanske kan de få i henne lite av den idag. Hon ligger bara där på fällen, tyst och orörlig för det mesta, fortfarande onaturligt blek. Blånaden på kinden har övergått i en blekare grön nyans. Hon ser inte ut att ha andra yttre skador än just den, ändå vill hon inte vakna.
Han fuktar en trasa och för den varligt över hennes panna. Den är svalare idag, men ännu för hög. Han tittar upp på den tätade träväggen. I år kommer de bli tvungna att göra om arbetet om de inte vill frysa ihjäl då vintern kommer. Kanske skulle de täta med fällar så som hans son hade föreslagit. Skulle vara bra för isolationen så att de kalla vinterstormarna inte skulle sprida sin kyla in i deras hem.
Med en klut droppar han den värmda buljongen på hennes läppar. Några droppar i taget. Hon vågar inte försöka få henne att dricka den, för han vet inte om hon skulle kvävas då. Han tittar intensivt på hennes ögon. Hade han sett dem fladdra till? Långsamt öppnar hon ögonen. De är blå och grumliga, som att hon egentligen inte kan se honom. Hon klipper långsamt med ögonen som för att registrera sin omgivning.
”Vet du vem du är?”
Han får inget svar, för strax där på sluter hon ögonen igen. Drömmer sig bort från smärtan som rister hennes kropp. Såret är sådant som inte syns på utsidan eller kan läkas med örter, men det är inte mindre verkligt för det.
Garb stiger in genom dörren från smedjan och finner Tóla sittande över flickan, viskande. Med ena handen stryker Tóla undan små hårslingor från hennes ansikte. Det ser nästan kärleksfullt ut. Som en fader som försöker locka tillbaka sin dotter till livet. Kanske för att han redan har sett en dotter dö. Han vet hur mycket brodern sörjde den gången då flickebarnet dött i barnsäng. Sedan dess hade han varit blödig. Garb skrattar för sig själv när han inser att de satt sig i en riktig knipa. De skulle aldrig kunna lämna in henne till kungliga gardet.
”Vad ska vi göra med henne?”
”Vi kan inte lämna ut henne.”
Garb tittar förstående på honom och nickar till medhåll. Sedan avslöjar han något han har gått och funderat på i sedan de upptäckte hennes öron.
”Finns det fler synliga skillnader på alver och människor än öronen?”
”Nej det gör det väl inte.”
”Så om vi ändrar den delen skulle alla tro att hon var människa?”
”Jag förstår inte vad du menar?”
Garb tittar sig omkring, letar efter något att fästa blicken på. Där. En trasig kruka uppe på hyllan. Undrar varför de har den kvar, det kan ju inte vara någon mening med det.
”Vi skulle kunna skära av en del av hennes öron, nu medan hon är medvetslös.”
Del 2
”Tóla, framför brasan, hon är så kall.”Då de varsamt placerat henne på fårskinnsfällarna framför brasan utbryter en febril aktivitet. Garb hukar sig vid den öppna spisen och späntar snabbt upp smala stickor till att få fart på elden med. Kniven skär i virket som genom gelé som bara delar sig då man rör vid den. Den är vass nog att inte fastna vid varje knast, men ändå känns det som att arbetet tar en evighet. Han svär över att de inte förberett en eld kvällen innan så som bruket var.
”Vad ska vi göra med henne? Hon är alldeles blöt.”
”Du får klä av henne och trä på henne en torr tunika istället.”Tóla ser sig om i rummet. Knäna knakar då han reser sig upp från huk. Han drar handen genom det gråa skägget och tänker för sig själv att detta var ett tillfälle då det inte finns annan råd än att göra så som Garb sagt. Han tycker inte att det känns rätt, men det är flickans liv som står på spel. Två lång kliv över golvet så är han borta vid linneskåpet. Det är deras moder som låtit göra det för många, många år sedan. Tar en långskjorta som han sedan snabbt byter ut hennes nedblöta klänning mot.
Elden har börjat spraka och sprider ett varmt sken över hennes hud som inte längre är helt vit utan börjar återfå sin färg. Värmen har fått hennes hår att krusa sig runt ansiktet. Hennes kropp börjar plötsligt skaka okontrollerat och halssenorna syns alltmer. Ansiktet är sammanbitet och hon mumlar för sig själv. Garb och Tóla tittar nervöst på varandra. De tar ut varma stenar ur eldstaden och rullar in dem i linnetyg för att lägga dem mellan fällarna.
”Hon är varm”, säger Garb med ena handen på hennes panna. Han suckar och skakar beklagande på huvudet. Hon är varmare än vad någon borde överleva.
Tóla stirrar på dem båda. Ögonen lyser av skräck då han darrande sträcker fram ena handen och försiktigt drar undan lockarna från sidan på hennes huvud så att öronen blottas. Han drar efter andan.
”Vid Tel min kung.”
Garb drar åt sig sin hand från hennes panna som om han bränt sig på en upphettad ässja. Öronen, aningen längre och spetsiga vid toppen, det är öronen på en alv. Tóla skakar vantroget på huvudet. Att de inte hade sett det tidigare. Nu hade de redan tagit in henne. Lämnade de henne till myndigheterna skulle det bli hennes död. Gjorde de det inte och någon såg henne hemma hos dem skulle det bli dem allas död. Det tredje alternativet var att lämna henne hos alverna, men då fanns det inga garantier på att de själva kommer levande därifrån. Misstroheten och skräcken lyser i männens ögon när de inser det omöjliga i sin situation. Garb kliar sig förstulet i det grånande skägget.
Del 1
Garbhán som sitter vid årorna ror båten baklänges för att underlätta för sin bror Tóla som balanserar den lilla krokförsedda lågan på sitt knä och båtkanten. Uppmärksamheten har Garbhán riktad mot Tólas händer. Ett enda felaktigt årtag kan med krokarna slita upp broderns händer. Det gäller att vara försiktig.
Tóla drar upp reven krok för krok. Kommer till en av de tyngder som har fått reven att ligga längst nere på sjöbotten. Han låter lärkhuvudet vikas utåt så att knopen faller av järnringen. Plötsligt nickar Tóla leende mot den andra mannen som nickar tillbaka och med årorna låter ekan stanna. Mycket sakta fortsätter Tóla att dra i snöret och känner ur det rycker till. Garbhán tillåter sig att titta sig omkring. Där.
”Tóla, vad är det som ligger där borta vid sjökanten?”
”Vänta, stilla nu. Snart har vi den…”
Garbhán fortsätter att stirra på vad som sakteligen mer och mer liknar en människa allt eftersom solen börjar stiga på horisonten. En människa som är intrasslad i någonting grönt.
”Vi måste ro in för att se vad det är för något. Jag tror det kan vara en flickunge”, säger Garbhán oroligt. Som svar skakar bara Tóla bara på huvudet och fortsätter att koncentrerat hålla isär krokarna. En krok i varje skåra. Av med fiskbiten. Plopp. Mörknad tråd ligger i ordnad oordning i lådan. Garbhán vänder ögonen mot båtaktern.
”Lägg ner lådan på vattenytan så du inte får några krokar i fingrarna för nu ror vi in och tittar på vad det är i det där byltet.”
Han tittar utmanande på brodern när han med överdriven tydlighet tar sats som för att ro framåt. Tóla sätter upp händerna som i försvar innan han låter lådan falla ned på vattnet.
De är inne vid stranden på tre kraftiga årtag och då ekan tar i botten hoppar Tóla av för att dra upp båten den sista biten. Garbhán har redan lyckats ta sig bort till byltet och på huk böjt sig över det. Det är en flicka. Hon ligger som en död i en vacker grön klänning. Hon är halvvägs nerhasad i vattnet och under de slutna ögonen syns en blånad på ena kinden. Han låter två fingrar ligga mot hennes kalla hals strax under hakan. Huden är mycket blek, men han kan känna en svag puls under sina fingertoppar. Han klappar till henne lite lätt på kinden och får inget svar. Tar tag i hennes axel och ruskar henne lätt. Ögonen fortsätter att vara slutna och inte ett ljud undslipper hennes läppar.